Den stad Tabbas som är Willy Kyrklunds skenliga mål i reseskildringen Till Tabbas är inte mer: städer av soltegel må stå emot det mesta, men inte regn, och inte jordbävningar. Regn drabbar nu inte städer av soltegel med någon större regelbundenhet eller kraft, ty annars skulle man använda beständigare material, men jordbävningar kan göra det, och Tabbas drabbades 1978 av en som uppmätte runt 7,7 på Richterskalan.
Nu var det dock inte staden Tabbas så mycket som Persien som lockade Kyrklund; shahens Persien, ett gammal rike med en gammal kultur, idag glömd för den islamiska republikens skull, men då ett inte alldeles ofritt land. Den yttre resan verkar också mest som en förevändning; den verkliga upptäcktsfärden går i denna kultur. Det är de persiska poeterna, zoroastrismen, shia, persisk arkitektur och annat som är det egentliga ärendet: på samma gång introduceras de och får motta lätt kritik.
Det ironiseras över det allmänna mummel som gör att Koranens bud om att inte dricka eller avbilda profeten bortförklaras, över att ett av de förnämsta nöjena i livet är att få bli begravd bredvid Hafiz, eller 1700-talets inbördeskrig, då man efter den udda Karim Khans välde, under vilket den märkliga ordningen infördes att släktingar inte utrotades, fiender icke torterades och befolkningar inte massakrerades; efter hans död återställdes naturligtvis ordningen och vad man måst avstå kompenserades. En sådan blandning av det lärda och det lätta, det allvarliga och det roande, skulle lätt kunna misslyckas, men här klingar inte en ton falskt.
Till Tabbas är alltså lika lite som Aigaion en reseberättelse: det är faktiskt än mer en kulturredogörelse, och därtill en något mer stillsam och intressant sådan. Mycket läsvärt, såväl för stilen som för lärdomen.
