Jag vet inte om det är att räkna till de bättre skälen att läsa en bok, men till stor del berodde min läsning av Madame De Lafayettes Prinsessan de Clèves på Nicolas Sarkozys ogillande av den: han har vid ett par tillfällen uttalat att han inte kan förstå hur folk kan läsa sådant känslosvammel när man kan sysselsätta sig med så kallat nyttiga ting, varmed troligen skall förstås ting såsom nationalekonomi och »socialt nätverkande«, vilket medförde att det i Frankrike snart dök upp knappar med texten »Jag läser Prinsessan de Clèves«. Bonniers har tydligen haft fingret i luften och har nu åter gett ut boken i svensk översättning.
Det är lätt att förstå att Sarkozy inte direkt uppskattar boken: en ung kvinna som trotsar förväntningarna och följer sitt eget samvete, som väljer bort kärleken för att slippa bli besviken – inte direkt material som i förståne verkar kunna tilltala en modern läsare. Ändå är det en bra bok, förvånansvärt tillgänglig (i alla fall när man börjat hitta i det rika persongalleriet), och trots att den ibland anses som den första moderna kärleksromanen (eller till och med den första romanen) förvånansvärt originell i genren: idag skulle knappast förlagen släppa fram en bok med sådant slut.
Huvudperson är den unga prinsessan de Clèves, uppfostrad av sin mor, ansedd som en stor skönhet, väl ansedd vid det franska hovet. Det är sent 1500-tal, Henrik II sitter på tronen och Maria Stuart har ännu inte rest hem till Skottland; unga fröken verkar vara ett gott parti men på grund av vissa förvecklingar (å dessa förvecklingar!) får hon gifta sig med den i henne förälskade och mycket ärbare men inte speciellt framstående prinsen av Clèves, som inget annat önskar än att hon skall älska honom tillbaka. Hon förlorar dock hjärtat sitt till den vackre kvinnokarlen hertigen de Nemours, som också förälskar sig i henne, och sedan följer ett utdraget spel där de uppdagar sanningen om varandras känslor, både genom sina egna göranden och genom den skvallriga hovkulturen. Kulmen nås när de Clèves börjar förtäras av svartsjuka, trots hans unga hustrus okonventionellt dygdiga uppförande.
En litteraturvetare på jämförelsehumör skulle kunna göra en hel del med denna bok och Anna Karenina – det finns till och med en liknande hästolycka som avslöjar huvudpersonernas inre tankar – och det är inte säkert att Tolstoj skulle komma ut som den bättre: Prinsessan de Clèves är en betydligt mer tuktad bok (här finns inga utläggningar om ryskt bondeliv), och trots en del orimligheter i yttre handling minst lika förstående för de inre händelserna.
Extra eloge till prinsessans moder, tidigt avliden men en i hög grad förståndig kvinna, som insett att man inte kan få sina barn dygdiga genom att komma med önskedrömmar och lögner om världens beskaffenhet – henne hade man verkligen velat se mer av. Istället får man dock, förutom prinsessan, till livs intriger och skvaller, kärleksaffärer och brustna hjärtan från det stormiga franska hovet; en väl fångad och använd miljö.
Jag vet inte om Sarkozy har en speciell talang för att avråda folk att läsa egentligen högst läsvärda böcker så att man i allmänhet bör uppsöka vad han ogillar, men här ledde det i alla fall rätt: Prinsessan de Clèves är definitivt en bok som förtjänar att läsas.
