Det skall till en särskild sorts kortsiktighet för att ge sig på att läsa en bok som utspelar sig på ett segelfartyg på annat än ens modersmål; även på ens eget språk är det för den oinvigde lätt att kollras bort bland mesanmaster och storsegel, båtsmän och kadetter, slupar och fregatter, men på främmande språk blir det hela än mer oöverblickbart. I vilket fall, Patrick O’Brians Master and Commander utspelar sig till största delen på briggen Sophie, som nyss tilldelats kommendörkapten Jack Aubrey. Under hans befäl befinner sig även kapten James Dillon och doktor Stephen Maturin, och det är de två förras göranden som får en att ständigt famla efter ordboken.
Detta är endast den första i en lång serie böcker om Aubrey och Maturin – totalt 20 stycken, plus en oavslutat – och det kan man nästan ana: detta är en bok som utan någon övergripande intrig; snarare en skildring av hur det rimligen kan ha gått till på ett krigsskepp stationerat i Medelhavet mot slutet av franska revolutionskriget (»rimligen«, förresten: mycket är förvisso sådant som faktiskt utförts, till och med av en enda person, men det är inte utan att man börjar tvivla även på verkligheten). Man kapar mindre båtar, går i konvoj, kapar större båtar, jagas av krigsskepp, tas till fånga; livet på Sophie skildras utan att de mindre trevliga sidorna av den brittiska flottan skyls över; Aubrey och Maturin spelar musik tillsammans, Aubrey och Dillon har svårt för varandra, Dillon och Maturin har gemensamma hemligheter. Spännande är det ofta, men sällan av någon känsla för att något skall gå ohyggligt fel.
Som första del av en serie åstadkommer boken det den skall: Aubrey och Maturin är vid boken etablerade till karaktären och i sin vänskap, den är tillräckligt välskriven för att man skall vilja läsa mer, men jag tror ändå att man har störst nöje av den om man kan återkomma till den efter att ha läst igenom hela serien, likt till en gammal vän. För den intresserade av historisk roman i marin miljö är den med all sannolikhet ett säkert kort.
