För första gången på länge har jag inte läst en bok från pärm till pärm: förvisso hoppade jag endast större delen av introduktionen till The Great Gatsby, men ändå: jag brukar stå ut med mycket. Själva berättelsen var bra, men detta hjälper inte mot introduktioner som upptar en fjärdedel av totala sidantalet och ständigt fördjupar sig i symbolism och annat för litteraturvetare oemotståndligt.
För den som inte har läst detta F. Scott Fitzgeralds främsta verk kan det sammanfattas med att den unge Nick Carraway flyttar till Long Island och blir granne med den mystiske Jay Gatsby, som ger enorma fester dit folk flockas, även om han själv aldrig riktigt verkar delta. Så småningom får man dock veta att han flyttat dit för att jaga en gammal kärlek. I början går allt efter förväntan, men i längden kan inte nya pengar tävla med gamla, och till slut är tragedin ett faktum: kvar på scen är Nick, som får ta hand om Gatsbys kvarlåtenskaper, och diverse människor som aldrig tycks ha brytt sig nämnvärt om den person vars fester de gick på.
Det är en på alla sätt mycket helgjuten bok: allt ifrån tidsbilden – det är tidigt tjugotal, spritförbud, minnena av kriget har börjat blekna –, över skildringen av de opraktiska, närmast parasitiska människor som tillbringar helgkvällarna hos Gatsby, till det fina språkbruket och den nästan överdrivet sammanhållna handlingen gör att att det är svårt att hitta någon riktig svaghet.
The Great Gatsby är en historia om brustna drömmar, om att inte ge upp, om att förlora sig själv i kampen mot ett enda mål. Det förändrar måhända inte livet för sina läsare, men den uppfyller nästan alla andra tänkbara krav på en bra bok, och betraktas välförtjänt som en klassiker.
