En tidig vårmorgon hittar Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff en hatt. En hög, svart hatt. En trollkarlshatt! Fast de vet de ju förstås inte själva – inte förrän den förvandlat Mumintrollet till ett monster där allt som var litet har blivit stort och allt som var runt har blivit smalt. Hatten kan också förvandla äggskal till moln, vatten till saft, och myrlejon till igelkottar. Och så kan den ju vara bra att ha om Mårran skulle komma.
Att det är frågan om Tove Jansson, och Trollkarlens hatt, säger sig alltså nästan sig självt. Sagda trollkarl samlar på rubiner och rider på en stor svart panter, och är på jakt efter den stora kungsrubinen, som han tror finns på månen – en herre man nog helst skulle vilja hålla sig borta från, speciellt som han också syns till i åskvädret över hattifnattarnas ö. Det är nämligen en hel del som pågår: förutom det som kommer från hatten och trollkarlen övervakas sagda småknytts årliga möte, varvid hemulen hamnar i problem, man träffar Tofslan och Vifslan, två småttingar som snackslar så andra har svårtsla att begripsla, och som bär på en mystisk kappsäck. Ja, och så den köldspridande Mårran då.
Om jag kanske hade vissa reservationer efter förra delen i serien är de i stort sett borta nu (även om jag kan sakna att Snorkens ständiga planerande försvunnit och han blivit utslätad): det här är roligt. Och spännande. Och faktiskt överraskande. Slutet väntade jag mig inte alls, men det passar mycket bra i en i övrigt alltigenom väldigt rolig bok.
