För nästan exakt hundra år sedan pågick den stora striden om rösträtten i Sverige: kvinnor och män utan förmögenhet krävde med allt starkare stämmor att få säga sitt om styret av landet. Denna kamp är bakgrunden till Elin Wägners Pennskaftet, som främst följer två kvinnor engagerade i kampen: Cecilia Bech, som för ett antal år sedan sveks av sin älskade och sedan gått omkring krossad, innesluten is sig själv, samt titelfiguren; egentligen döpt till Barbro Magnus är Pennskaftet det namn som oftast används om den unga oförsagda journalisten som utkristalliserar sig som bokens centralfigur.
Förutom att skildra kampen för rösträtt finns här inte så värst mycket till handling: Pennskaftet uppfostrar sin arkitekt Block från att söka fallna flickor att kyssa (mindre trassel med sådana än fina!) till en hel karl som kan skriva in sig i föreningen för kvinnlig rösträtt. Samtidigt finns det från Söderberg igenkända huvudproblemet där: hur kunna sätta bo om inte mannen har fast inkomst? Nå, boken är i allmänhet rätt ljus (ehuru verkliga eländesproblem tas upp och ges sådan behandling de förtjänar, från Cecilias krossade hjärta till prostitutionen), så till skillnad från hos Söderberg ordnar det sig rätt bra till slut.
Pennskaftet skulle lätt ha kunnat bli en agitationsroman, och trots att den ibland svajar i den riktningen är känslan idag snarare dokumentär än debatt: visst finns det ett tydligt ställningstagande för kvinnlig rösträtt, men återigen känner man igen sig från Söderberg i att förfäktade åsikter idag känns helt självklara. Samtidigt är den ibland i efterhand ironisk, som i uttrycket om att det väl skulle kunna kämpas i hundra år till innan det blir lika lön för lika arbete, eller den passus om hur nyblivna mödrar tvingas ta ledigt i en månad (obehagligt aktuellt), vilket här dessutom kunde leda till att man var tvungen att söka hjälp från samhället och därmed förlora sin chans på rösträtt.
Pennskaftet är kanske inte speciellt märkvärdig som berättelse, men som en lätt omdiktad historia är den troligen svårslagen; när man kommer ifrån den med nya perspektiv är det på grund av insikter i hur kampen för allmän rösträtt fördes än för att man dragits med i personernas öden. Detta skall dock inte tas som alltför allvarlig kritik, för det är inte många romaner som ens kan bjuda något sådant.
