Berömda litterära stora kärlekar är legio; verkliga sådana få. En av de mest omtalade är dock den mellan Pierre Abélard, 1100-talets främste filosof och lärare, och hans elev Héloïse: Abélard hade hört talas om denna för tiden ovanligt lärda unga dam, och när han sedan också sett henne upptändes han av lidelse och lyckades nästla sig in i hushållet som inneboende och hennes lärare. han fick vad han ville ha, och snart förlorade de kontrollen över händelserna: Héloïse blev gravid, så han rövade bort henne så att hon kunde föda deras gemensamme son. Hennes förmyndare – hon var föräldralös och uppfostrades av sin farbror Fulbert– var upprörd, men Abélard lyckades stilla hans vrede genom att lova ett äktenskap, om också ett hemligt för att inte hindra honom i karriären. Héloïse sade sig förvisso nöja sig med att leva som Abélards älskarinna, men om det nu var av rädsla för Fulbert eller anständighet är svårt att veta: han hade i allmänhet mycket av den förra och ganska lite av den andra varan.
Allt såg i vilket fall ut att ha slutat väl, men hemligheten läcktes ut, och Abélard satte sin brud tillfälligt i kloster. Fulbert blev då helt rasande, och hyrde män som bröt sig in hos Abélard och snöpte honom. Abélard var nu trots allt vanärad; hans karriär var över. Vad göra? Gå i kloster! Men Héloïse då? I kloster med henne med! Abélard tycks ha drivits av svartsjuka, och den ständigt offervilliga Héloïse lydde.
Så går åren. En dag bestämmer sig dock Abélard för att trösta en vän, genom att berätta för alla sina egna olyckor – som intelligent, okonventionell och högmodig hade han skaffat sig många andra fiender – och väljer att framställa historien med Héloïse i ganska sjaskig dager. Hon får tag på brevet, och skriver upprörd till sin man och före detta älskare: är detta sant? Älskade du mig verkligen inte? Snälla, stilla ett oroligt hjärta! Varvid en ganska lång brevväxling dem emellan tar vid. Inledningen av denna – de brev som behandlar det personliga förhållandet, och inte bara allmänna ting om klosterlivet – har i översättning av Birger Bergh getts ut under titeln Abélard och Héloïse.
Det är två olika kynnen, med olika syn på historien dem emellan som möts. Abélard är abbot för ett kloster, Héloïse är abbedissa för ett annat. Abélard ser på historien som en skam: den skall ångras, och allt vad han utstått är straff. Héloïse är uppenbarligen fortfarande kär: hon vill ha uppmuntran från sin man, och erkänner sig ha köttsliga tankar även när det är som allra mest opassande, och det är svårt att inte känna med henne när Abélard bara svarar med uttalanden om att deras förbindelse var ett smuts som måste tvättas bort. Överhuvudtaget framstår han som ett svin, självgod och självupptagen, oförstående och otillgänglig. Och Héloïse får offra sig igen, och stänga in sina känslor…
Som kärlekshistoria är detta alltså en sak med många bottnar: var det verkligen från början bara en simpel förförelse som Abélard vill ha det till (det förefaller inte så). Han sviker igen och igen Héloïse, vars kärlek dock aldrig tycks mattas. Mycket av brevväxlingen är ganska långtråkigt hänvisande till Bibeln eller kyrkofäderna, åtminstone när Abélard för pennan, men ibland glöder det verkligen. Det kanske inte är den renaste av kärlekar, men den är stark och i alla fall ett fall okuvlig.
