1920 fick världen för första gången möta en fåfäng liten belgier med enormt ego och talang för att dölja sin kompetens bakom löjligt uppträdande; The Mysterious Affair at Styles var inte bara den första boken om Hercule Poirot, det var också Agatha Christies debutroman, och den lät sannerligen världen få reda på vad som var att vänta.
Grundidén är den klassiska pusseldeckarens: samla en grupp människor i ett stort hus eller på annan avgränsad plats, låt en av dem dö, låt alla eller de flesta ha nog skäl att vilja ha motiv till mordet, och kalla sedan in en detektiv med diverse egenheter. Helst skall det hela berättas av en person som sett allt, men inte förstår särskilt mycket, en roll som här, liksom i flera senare böcker om Poirot, fylls av den lätt inbilske kapten Hastings.
Offret är här en äldre dam, fru Inglethorp, de misstänkta först och främst hennes nyblivne make som ogillas av alla andra i hushållet, hennes två vuxna söner, John och Lawrence Cavendish, den förres hustru, den unga Cynthia, som efter en del olyckor i sitt liv tagits omhand av fru Inglethorp, samt den mystiske Dr Bauerstein. Tillvägagångssättet var strykninförgiftning (därav den svenska titeln En dos stryknin), och misstankarna föll direkt på herr Inglethorp, trots att Poirot tycks ha andra tankar; i slutändan är det naturligtvis en variation på temat om den minst misstänkte, vilket gör att man naturligtvis kan läsa den på en meta-nivå, även om det kan bli aningen svårt i slutändan. Tiden är första världskriget, vilket spelar in på en del smärre sätt; Hastings har efter en skada fått någon månads ledighet, och på Styles har de bara råd med tre trädgårdsmästare – hur kan man väntas klara sig under sådana förhållanden?
Det här var inte första gången jag läste boken, och jag kom ihåg vem mördaren var; även sådan läsning kan vara intressant då det gör en uppmärksam på när författaren svävar på målet och låter läsaren bedra sig själv: inte ens om man vet att Hastings är inkompetent och att man kan ta de flesta av hans slutsatser som garantier för att något sådant inte kan stämma så lär man knappast gissa rätt för det. Att detta är den första boken om Hastings och Poirot (vilket inte innebär att det är deras första möte) gör också att den nästan är roligare om man redan läst något annat med dem i.
Totalt är det kanske en lite väl tillrörd historia, med i alla fall ett sammanträffande för mycket, men som i alla fall just därför lär vara ovanligt svårknäckt även för att ha kommit från Christies penna. Att återvända till Styles (vilket Poirot för övrigt skulle göra i den sista boken med honom) visade sig vara rätt trevligt, om det nu är rätt ord för en mordhistoria.
