I Safirrosen, tredje och sista delen av Eddings Sagan om Elenien, har Spjuthök äntligen fått tag i Bhelliom, kan bota sin unga drottning, och med lite hjälp av ett missförstånd även bli förlovad med henne. Sedan måste han ta med sig den nyfunna mäktiga prylen (som varje gång den används tycks frambesvärja någon sorts ond skugga) och ge sig av mot östern för att göra upp med den onde guden Azash, efter att ha vandrat genom ett fördärvat landskap tömt på folk efter att de alla dragit iväg för att kämpa mot västerns modiga försvarare där uppdragets allvar väger tungt på brödraskapets hjärtan och de ett tag verkar hålla på och falla isär.
Ja, detta är sannerligen det mest ohämmade Tolkienderivatet i serien – i alla fall vad det gäller den sista tredjedelen. Eller ja, även mittpartiets förtvivlade belägring kan väl kanske också räknas dit, men den försiggår åtminstone i samband med vad som i Eddings värld motsvarar ett påveval, vilket faktiskt är ett trevligt avsteg från de – förvisso habilt hanterade – klichéer som annars präglar mycket av böckerna. Man får också en förklaring till vad som egentligen försiggått under de senaste böckerna (men inte vad som egentligen egentligen försiggått: det får man läsa nästa trilogi för), samt tillfredsställelsen av att se nästan alla skurkar få vad de förtjänar – och ibland mer än så; liv är en billig vara när Spjuthök och hans vänner är i närheten.
Den moral som förfäktas i böckerna är stötande: visserligen skulle nog huvudpersonerna erkänna det också, men den allmänna cowboymentaliteten blir ibland besvärande uppenbar. Spjuthök och hans vänner är per definition hjältarna, och kan därför hugga skallen av vem som nu råkar stå i deras väg utan att bekymra sig däröver. Man kan dessutom undra om det rätta sättet att handskas med en yngling som just fått se sin far falla i strid är att hjälpa honom ta kål på hans baneman, långsamt och smärtfyllt. Å andra sidan visade sig förhållandet mellan Spjuthök och Ehlana kanske inte vara fullt så illa som jag mindes det: ett förhållande mellan lärare och dennes före detta elev är kanske inte helt hälsosamt, men åldersskillnaden var inte fullt så stor som jag uppfattade den vid tidigare läsningar så att intrycket av gubbsjuka mildrades något (dessutom finns ju de sorgligt juvenila fantasierna i nästa trilogi).
Nåväl, en hel del bra saker finns också: förutom Eddings allmänna handlag med en samling omoraliska typer som rider runt för att rädda världen så är som sagt idén med ett kyrkoval med hänvisning till halvobskyra regler (som alltid tycks finnas tillgängliga för att ge de goda en skjuts på vägen), och belägringen är heller ingen dåligt genomförd skildring av vilket helvete en sådan måste vara. Man kan förvisso även anmärka på den allmänna stillösheten och oförmågan att låta läsaren lista ut något själv, men i stort sett får nog Safirrosen sägas vara den bästa av de tre böckerna om Elenien.
Spjuthök och hans vänners öden och äventyr fortsätter visserligen i de tre böckerna i Sagan om Tamuli, men eftersom jag dels inte äger dem, dels vill minnas att de i än högre grad är ett mischmasch av återanvända eller barnsliga idéer, tillkommen i en anda av »låt oss skapa en stor jäkla värld fylld med människor med häftiga förmågor som kan drabba samman i strid« så tänker jag låta den vara. Sagan om Elenien var kanske något bättre än jag misstänkte, och jag vill sluta på plus.
