Det är lätt att överskatta en bok bara för att den lång; om man får tiden att verkligen sjunka in i den och vänja sig vid den så är det lätt nog att bara detta får en att känna sig lite desorienterad och i saknad. I frågan om Kushiel’s Dart av Jaqcueline Carey, fick dess 900 sidor satta i ett alternativt Europa i alla fall mig att överse med en kanske inte i alla stycken helt originell berättelse, en lätt preciös berättarröst och en första tredjedel där man hela tiden får det förespeglat att en stor katastrof väntar innan berättelsen verkligen kan ta sin början. Tack och lov är de 900 sidorna i varje fall nog för att historien skall kunna ses som i stort sett avslutad, för den här gången.
Och tack och lov gör det att huvudpersonen Phèdre är en kurtisan som fötts till sitt yrke inte att boken urartar helt till en serie sängkammarscener. Eller ja, det hade i och för sig inte varit riktigt att vänta heller: hon är märkt som en okontrollerbar masochist, som vare sig hon vill det eller inte njuter av underkastelse och smärta. Och i hennes Terre D’Ange – ett slags dekadent Frankrike, där änglar en gång vandrade bland och älskade med människorna, och vars kyrkas främsta budord är »älska som du vill« – så skäms man inte direkt för sina lustar, och läsaren får bereda sig på en hel del redogörelser för sargat kött, likväl som mer konventionell kärlek. Phèdre är dock inte bara den första på tre generationer som fötts till att hejdlöst njuta av plågor, hon har dessutom tränats till spion, och naturligtvis hamnar hon mitt i en politisk komplott, och på synnerligen djupt vatten.
Något måste också sägas om världen: den tycks i stort sett vara vår, satt i tidig medeltid, där förutom det vackra Frankrike finns italienska stadsstater, av kelter fortfarande hållna brittiska öar, och djupa germanska skogar – under ändrade men genomskinliga namn. Phèdre får också se fler av dessa än hon skulle önska, innan resan till slut är över, med nya vänner vunna och gamla förlorade. En ytterligare invändning är måhända hur pinsamt många extraordinära figurer som tycks omge henne: övermänskligt skickliga krigare, härskare och härskarinnor, ja till och med halvt övernaturliga väsen, och det är lite så man undrar hur det skall gå att fortsätta serien utan att degenererar i allmän demonstration av de godas överlägsenhet.
Huruvida jag kommer fortsätta läsning vet jag inte; just nu lutar det däråt, men det kan som sagt bara vara övergående abstinens. Världen och den humor som finns där kanske är värt det, men en liten, liten undran gnager trots allt.
