Det känns som en rätt överflödig uppgift att skriva en sammanfattning av Harry Potter and the Philosopher’s Stone; den som inte redan vet vad det handlar om har antingen levt under en sten eller medvetet sållat bort all information om hur unge herr Potter börjar i trollkarlsskola och där hittar såväl vänner som lömska fiender, så låt mig därför bara kasta ner några kortare observationer.
Först skall väll sägas att jag nästan glömt hur fantastiskt intagande boken är; det är fortfarande efter ett flertal läsningar svårt att slita sig från den, med den säregna blandningen av föräldralös hemskuppväxt (tack och lov långt från någon sorts verklighetsskildring), resa in i en ny värld där ens rätta värde uppenbaras, detektivroman, ungdomsäventyr och internatskolenärvaro, allt av klassiskt engelskt snitt (hela trollkarlsvärlden verkar ju byggd för att vara mer engelskt än England självt), liksom de ordlekar som gör även utfyllnadsdetaljer älskvärda i sig själva. En del av historien satt också en aning löst, mestadels för att den trots att den är rätt koncentrerad – inte mycket pågår som inte har någon påverkan på slutresultatet – också ibland ger ett intryck av att vissa saker bara händer utan förvarning. Lite kan man också förvånas över hur lite Rowling gör på det här stadiet för att korrigera sina huvudpersoners uppfattning om att elakhet implicerar ondska, men det kommer å andra sidan att ändras på med råge.
Man hade kanske önskat att det fanns lite mer fyllning som inte så tydligt var där för att plantera senare saker, men låt gå: magin finns fortfarande där, och mitt beslut att läsa om hela serien verkar fortfarande välgrundat.
