Jack Aubrey må i Desolation Island vara både lycklig och rik, men det innebär inte att allt står helt rätt till: med pengar har visserligen kommit familjero, och möjligheten att göra sig av med dem på spel och dåliga affärer, men till slut skall han ut på havet, och då verkar det bli på den gamla ruttna Leopard. Och med Diana Villiers tillbaka i Storbritannien verkar det osannolikt att Stephen Maturin vill följa med, speciellt som han dessutom verkar gå ner sig i ett opiemissbruk.
Stephen kan dock till. slut följa med, men livet till sjöss blir inte mycket bättre, ty olyckorna följer skeppet: Jack skall till Australien för att försöka hjälpa guvernör Bligh (jepp, han från Bounty) som tycks ha problem, och har tvingats ta med en grupp straffångar som skall deporteras, inklusive ett par kvinnor. När så vindarna sviker, tyfusen går och ett holländskt skepp inte tycks lämna honom ifred verkar allt sannerligen förpestat. Maturin har å sin sida inte bara tyfus, utan även den riktiga anledningen till att fångarna tagits med att bekymra sig över: en av kvinnorna är spion, vad det verkar endast halvt kompetent – men å andra sidan kan ju det vara ett tecken på stor förslagenhet. Och så var det ju det där med opieätandet…
Om tidigare böcker i stort sett varit framgångssagor, där kapten Aubrey vid slutet står på säkrare mark än han gjorde vid början, är det inte så säkert att så fortfarande gäller. Dessutom är detta tydligen första delen i en längre historia, där tidigare böcker varit tämligen fristående. Desolation Island är en bra bok i serien: inte helt perfekt, men ändå mycket läsvärd.
Lämna ett svar