Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Patrick O’Brian’

Att jag ens äger och har läst The last unfinished voyage of Jack Aubrey säger faktiskt en hel del om kvaliteten på serien i stort, betydligt mer än man kan ana av att bara läsa dessa ofärdiga manuskriptsidor: av bokens 150 sidor är ungefär hälften ett tryck av en renskrivning, resten en faksimil av de handskrivna sidor denna renskrivning baserades på.

Fast inte ens de renskrivna sidorna är färdiga. De har uppenbart inte putsas, annat än enstaka stycken, och det är högst troligt att de skulle utökas vidare. Det som finns är en resa till Buenos Aires från Chile, ett möte där med Sam Panda, som nu är påvlig nuntie, ankomsten av den flotta Jack skall kommendera en del av, mötet med hans kommendör, samt resultatet av brev hemifrån: familjerna Aubrey och Maturin reser ner till Sydamerika (tillsammans med Christine Wood och hennes bror), och mötet med en duellsjuk armékapten. I den handskrivna delen fortsätter handlingen ytterligare några sidor, men jag fann dem så svårläsliga att jag inte orkade fortsätta.

Det finns alltså en del trevlig att läsa; saker man verkligen unnar Jack, som hans hissande av den blå amiralsflaggan, och mötena med familjen. Även om det hela är ofullständigt och ofärdigt är det alltså ett bra ställe att ta farväl, och sedan låta dem segla ständigt vidare in i solnedgången.

Read Full Post »

Blue at the Mizzen blev den sista boken om Jack Aubrey och Stephen Maturin som Patrick O’Brian hann avsluta, även om han påbörjade en bok 21 i serien. Det är heller ingen tydlig serieavslutning, även om de båda nu äntligen kan komma iväg på sitt uppdrag till Chile: först måste dock kära gamla Surprise repareras efter att ett handelsfartyg seglat rätt in i det under en storm, och nytt manskap hittas.

Bland de som bordar finns förutom de gamla vänner som är kvar bland annat en kunglig bastard, en son till hertigen av Clarence, som dock visar sig vara en utmärkt navigatör och även annars med gott sinne för sjölivet. Tur det, för övrigt högre befäl tycks ovanligt känsligt för sjukdomar.

Efter en resa runt Kap Horn är de dock till slut framme i revolutionens Chile, fyllt med diverse juntor och konkurrerande revolutionärer, däribland en annan brittisk kapten där i ungefär samma ärende som Aubrey. Med sedvanlig aktivitet nås dock goda resultat och en tillfredsställande rapport kan skickas hem, låt vara att läget i landet för honom själv inte är vad som kan önskas.

Att det inte är tänkt som slutet på deras äventyr kan bland annat lätt ses i att änkemannen Maturin redan börjat uppvaktningen för att få en ny hustru, denna gång en som delar hans naturvetenskapliga böjelser: Christine Wood, änka efter den guvernör över Sierra Leone som hjälpte Aubrey när han sökte stoppa slavhandeln utanför Afrika. Å andra sidan är slutet sådant att det inte är alltför svårt att lämna dem båda åt sina vidare öden.

Read Full Post »

Dags för Jack Aubreys och Stephen Maturins sista insatser i striden mot Napoleon: efter The hundred days är det inte längre den lede fransmannen som gör att de far till sjöss, utan deras genom hans återkomst uppskjutna resa till Sydamerika för att understödja revolutionärerna där.

Först gäller det dock att hindra de franska revolutionärerna i Europa: det byggs skepp längs Adriatiska havets kuster, skepp som kan störa den precis återupptagna handeln och ge Napoleon råg i ryggen. Än mer allvarligt är dock rykten om en trupp legosoldater från Balkan som bara väntar på sin sold för att de skall kunna bege sig norrut och hindra de franska och österrikiska trupperna från att förena sig med de brittiska och preussiska: sold som väntas komma från en shiamuslismk härskare via Algeriet, och som Maturin och hans vän och kollega Amos Jacob måste stoppa – Maturin som dock är nybliven änkling, efter att Diana vält med sin vagn, och dessutom tagit med sig Jacks svärmor i döden.

Såväl konspirationer, jakter i Jordafrika och på Medelhavet väntar, och trots att Maturin måste sammanfatta sitt uppdrag ett par gånger mer än man som läsare behöver så är det en bra näst sista bok i serien.

Read Full Post »

Slutet på napoleonkriget, liksom Jack Aubreys karriär som kapten, närmar sig i The Yellow Admiral: frågan är vad som skall hända sen. Skall han lyckas få aktiv tjänst som amiral vid den blå skvadronen, eller hamna i den fiktiva gula, med halv lön och ingen ära? Problemet ser speciellt allvarligt ut som han dessutom lyckas stöta sig med sin nuvarande amiral sen han motsatt sig att ett stycke allmänning skulle styckas, något amiralen ifråga varit starkt för.

Dessutom tillkommer andra problem: som vanligt har han lyckats skaffa sig ekonomiska sådana, denna gång faktiskt till sjöss: av de slavhandlare han i förra boken stoppade tycks några inte varit tillåtna byten, och skadeståndet har sugit upp alla hans lösa tillgångar. Maturin har liknande problem; han har återigen förklarats som engelsk spion av den fanatiske Dutourd, denna gång i själva Spanien, och hans tillgångar där har konfiskerats. Och så ovanpå detta: Sophia har hittat komprometterande brev och vill skiljas från Jack. Sannerligen en vacker sörja.

Som vanligt är det dock till sjöss som man trivs bäst i deras sällskap, även om de denna gång mest ligger som blockad utanför Brest, i den sorgligaste vinter som skådats på länge. Napoleon tycks i alla fall skakad, och kanske väntar som sagt freden. Frågan är som sagt vad som skall hända då? Bra, men inte bland det allra bästa som O’Brian skrivit.

Read Full Post »

Titeln på The commodore avslöjar hur det gått för Jack Aubrey i hans yrke: han har åter fått tillfälle att hissa bulsan och ta befäl över en eskader som, efter att ha rensat den afrikanska kusten från slavhandlare skall ta sig norrut och stoppa en konvoj med trupper och vapen på väg mot Irland. Stephen Maturin stödjer helhjärtat den förra delen av företaget, och bara aningen mer tveksamt den senare (Irland under engelsmännen är trots allt bättre än Irland under Napoleon).

Detta är dock bara den senare halvan av boken: den förra upptas av de bådas återkomst hem, Aubreys återförening med sin hustru, Maturins brist på sådan med sin – en olycka som delvis uppvägs av mötet med hans dotter, som dock till en början är helt inbunden, innan Padeen lyckas få henne att öppna sig. Nya fiender – de gamlas vänner – är dock i faggorna, och till slut måste han föra dem, och Clarissa Oakes ut ur landet för att skydda dem. Samtidigt har även Aubrey problem hemma, då han nu får känna på hur avundsjuka plågar, samtidigt som Sophie får för sig att Clarissa är hans älskarinna.

De båda har alltså en hel del att fundera över när de seglar söderut, och mer blir det: som vanligt är det trevligt att sjunka ner och läsa om livet och bekymren på ett skepp under Jack Aubreys kompetenta befäl, och man fortsätter förvånas över hur O’Brian kan fortsätta att variera sig efter sjutton böcker.

Read Full Post »

The wine-dark sea är sista delen av den långa resan i Söderhavet vars huvudsakliga syfte varit att få Maturin till Sydamerika för att kunna starta en peruansk revolution. Dit kommer han också nu, men först efter en serie händelser: en jakt på den amerikanska kaparen Franklin vars franske befälhavares planer stäcktes i förra boken, ett vulkanutbrott, en strid med en fransk pirat. Och så Nathaniel Martins allt mer tillbakadragna beteende och minskade intresse för naturvetenskaperna som hotar att kyla av vänskapen med Maturin.

Det är återigen en bok som är lite episodisk; inte förrän halvvägs in, när Stephen är i Peru och Jack och Tom jagar längs kusten efter lovliga byten, blir det någon övergripande spänning, och även då går det snart över och förvandlas till en annan sorts historia. Det är en bra bok, men inte den allra bästa i serien.

Read Full Post »

Att Jack Aubrey inte tycker om kvinnfolk ombord på sina skepp är väl känt – och med tanke på vad sådana medöfrt tidigare är det väl förståeligt. Händelserna i Clarissa Oakes är än mer vatten på hans kvarn: den unga straffången som en av Aubreys kadetter räddat från straffkolonin i Sydney och som fått ge namn åt boken visar sig snart sig själv oförhappandes inducera spänningar bland männen ombord, varandes den enda vuxna kvinnan på många långa mils avstånd.

Det är fantastiskt hur mycket som kan komma ur denna enkla premiss: det seglas förvisso runt en hel del i Stilla havet, mellan diverse öar som Stephen längtansfullt ser passera outforskade, men huvuddelen av boken beskriver rent interna skeenden: sjukproblem, de två melanesiska flickor som plockades upp i förra boken, en misslyckad middag som officerarna höll. Inget som borde kunna bli särskilt spännande, men som är nog så läsvärt som sjöstrider och jakter på flyende fransmän.

Clarissa Oakes är överraskande bra, och det är med sorg som högen kvarvarande böcker ses märkbart sjunka.

Read Full Post »

Den som med anledning av slutet på förra boken, där Jack Aubrey med besättning fann sig strandsatta på en liten ö, men med gott om verktyg, mat och virke bärgade, hade förväntat sig något av The Nutmeg of consolation i stil med Robinson Crusoe kommer tyvärr alltför snart komma ur sådana tankar: det tar inte mer än två kapitel för dem att lämna ön.

Då har de å andra sidan redan hunnit arbeta på en skonare, slå tillbaka piratattacker, jaga vilda svin, upptäcka svalbon av den ätliga sorten, och en hel del saker därtill. När de sedan kommer tillbaka till Batavia så får de ett fint litet skepp  i ersättning, en chans att slå ut en fransk fregatt, och dessutom möjlighet att möta upp med Tom Pullings i gamla fina Surprise.

Sedan kan de dessutom segla vidare mot Sydney, under sedvanligt grums från Maturins sida om alla missade möjligheter till botaniska expeditioner – och när de väl går i land på en liten ö för att fylla på förråden har alla innevånare dött av kopporna. Alla innevånare? Nej, två unga flickor har överlevt och tas ombord. Väl i Sydney kan får han dock sitt lystmäte av detta, dessutom helt självförvållat: en duell med en av de officerare som styr straffkolonin som ett eget litet korrupt kungarike får all administration att vända sig mot skeppet, och ger gott om tid att utforska den australiska floran och faunan – ibland lite väl närgånget, ty ingen tycks ha meddelat de europeiska lärde att näbbdjuret har giftiga sporrar.

Osedvanligt bra, till och med för O’Brian.

Read Full Post »

Problemet med långa bokserier är att det är svårt att hitta på nya saker att säga. Bok tretton om Jack Aubrey och Stephen Maturin, The Thirteen-gun Salute, håller samma höga nivå som tidigare, kanske till och med något bättre: här får Jack äntligen tillbaka sin rang och värdighet som kapten i Hans majestäts flotta, och de skickas ut på uppdrag till ett sultanat i Ostindien, med en diplomat ombord som skall hindra fransmännen från att vinna en allierad som kan störa handelsvägarna.

Trots många sjöresor är detta därför mer av en Maturin-bok: temat med spioneri och diplomati är inte riktigt lika framträdande som i andra av hans böcker, men å andra sidan får hans naturvurm mer utrymme, med ett besök i ett buddhistiskt eden, en krater där inga rovdjur finns och inga mänskliga jägare, där Maturin kan umgås med orangutanger och se noshörningar gruffas.

Det finns naturligtvis annat också, som de otrevliga diplomatiska följeslagarna, eller hämnden på en gammal fiende (det skall till något ovanligt kyligt för att först se till att en fiende dödas, och sedan dissekera denne). Slutet är inte direkt vad man kan vänta sig när jack Aubrey har befälet, men det får en att vilja öppna nästa bok snarast. Det är gott att den står och väntar på mig.

Read Full Post »

Om det i de senaste böckerna varit möjligt att tvivla på om Jack Aubreys rykte som tursam, så gör händelserna i The letter of marque att tvivlet helt skingras: det är sannerligen en ståtlig samling segrar som radas upp, vilka torde gå en lång väg för att återupprätta hans goda namn och rykte.

Han är annars allt annat än nöjd med att tvingas ta sig fram som kapare istället för som kapten i Hans Majestäts flotta, låt vara att det är på gamla fina Surprise, med en mycket god besättning, Tom Pullings som förste styrman och Maturin som sponsor. Att han snabbt lyckas ta byten som säkrar hans ruttna finanser och har tur med domsluten i den gamla historien är en tröst, men inte stor. Nej, han måste göra något mer martialiskt än att återta kapade handelsfartyg.

Förutom detta företag får man också se de båda vännerna i Sverige, där Maturin försöker återvinna Dianas gunst, vilket naturligtvis är roligt, speciellt som bara en liten aning av anglifiering lätt gör namn oigenkännbara. O’Brians sedvanliga säkerhet med detaljerna återkommer dock, även om man nästan önskat sig ännu mer av upptäckande, låt vara att makarnas återförening även den är god. Nu mot Sydamerika!

Read Full Post »

Older Posts »