The Merry Wives of Windsor står ut bland Shakespeares övriga produktion på ett par olika sätt: det är den enda pjäs där personer ur hans historiespel hamnat i en annan kontext, det är den enda komedin som utspelas i det samtida England och i borgerlig miljö, och pjäsen sägs ha tillkommit då drottning Elisabeth ville se Falstaff som älskare.
Det är ett elegant hopkommet litet drama: förutom Falstaffs försök att förföra titelns fruar (som inte alls är intresserade av den gamle tjockisen) finns även en liten bihandling om en av dessas döttrar, och hur hon uppvaktas av en smått enfaldig ung man, en eldfängd fransk läkare samt den unge man hon egentligen älskar (och som bidrar med den enda uttryckliga referensen till pjäserna om Henrik V): denna bihandling tar inte mycket plats men döljer vissa passager som annars skulle vara svåra att förklara, och ger dessutom möjlighet för Shakespeare att visa sin förmåga att strukturera ett drama så att varje gestalt har flera uppgifter i handlingen.
Med en huvudhandling som väsentligen handlar om otrohet – även om ingen av de båda fruarna är det minsta begivna på detta så är i alla fall en av de äkta makarna över öronen svartsjuk, vilket ger mycket av handlingens komik – så är detta naturligtvis ett tillfälle för Shakespeare att excellera i de för en nutida läsare så tröttsamma skämten om att sätta horn på någon: i den bisarra slutakten sker detta också fysiskt, då Falstaff på något sätt förmåtts klä ut sig till någon slags skogsande för ett kärleksmöte i skogen, varpå stadens ungar kommer in och spelar älvor och plågar den gamle skojaren innan det avslöjas att målen för hans ävlan bara varit ute efter att roa sig på hans bekostnad. Förutom befängdheten i idén med älvor (och Falstaff erkänner själv hur dum han var som gick på det) så känns ändå slutet fel: låt vara att man kan driva med Falstaff genom att placera honom i en situation han snabbt måste fly ur, men så djävla dum att han går utklädd till någon slags engelsk Pan för att möta sin presumtiva älskarinna kan han inte gärna vara.
Förutom denna avslutning är det dock en alldeles förtjusande pjäs, fylld med ordlekar och farsartade vändningar, dessutom med ett slut av det ljusare slaget; förutom för de besvikna älskarna finns det inte många moln på himlen när allt är sagt och gjort.
Lämna ett svar