Egentligen är allt upplagt för att Ingmar Stenroths Myten om goterna skall sitta som en strut: jag gillar den här typen av idéhistoria: nationalism i gemen och särskilt göticism, boken förhåller sig skeptiskt till alla de idéer om urheimat och liknande som präglat debatten (faktiskt väl skeptisk), och den behandlar diverse förhållningssätt till goterna runtom i Europa. Till slut misslyckas den dock: den är fruktansvärt rörig – den är kronologiskt ordnad, med kapitel som formellt skall behandla olika tidsåldrar, men där århundradena glider samman – och den saknar helt ordentlig avslutning: när den når fram till 1800-talets början, och man förväntar sig få höra lite om götiska förbundet, så säger den bara något vagt om att Sverige var efterblivet och sätter därefter punkt och källförteckning.
Även om innehållet är vansinnigt illa ordnat är det dock intressant; att spanjorerna under medeltiden såg sig som ättlingar till västgoterna i färd med att återerövra sitt land från de hedna muslimerna visste jag, och att tyskarna i viss mån såg sig som goter var väl inte helt oväntat, men engelsmännen? Ibland får boken det att låta som denna syn på goterna och deras gamla fria samhälle var en väsentlig beståndsdel i den engelska parlamentarismen, vilket jag undrar över. Skildringen av hur det gotiska kom att i Italien ses som orsaken till allt fult under medeltiden (därav den konsthistoriska benämningen »gotik«) är bra och förståelig, men å andra sidan är skildringen av 1700-talets gotiska vurm (med bland annat den gotiska romanens födelse) lite mer underlig; var verkligen sammanställningen av goter och kelter så stark?
Som sagt, mycket intressant stoff, men ordnat på ett taffligt, för att inte säga avskräckande sätt. Läs för fakta, inte framställning.
