I alla tider har människor försökt meddela sig hemligen med varandra. Det sätt som varit effektivast är kryptering: meddelandet sänds öppet, men förvanskat så att bara den som vet en viss hemlighet skall kunna förstå det. I alla fall i teorin. Att den sällan stämt med verkligheten ges många prov på i Simon Singhs Kodboken, som med början i antik tid redogör för de sätt som använts genom åldrarna: från de enkla substitutionskrypton som redan antikens folk behärskade, över Vigenèrekryptot och Enigma, med en utflykt till tolkningarna av diverse döda skriftspråk, fram till dagens datorbaserade kryptering och morgondagens kvantkrypton (ett något överdrivet namn).
Det är alltså mycket som skall hinnas med, både chiffermetoder och de sätt som utvecklats för att knäcka dem, och även om innehållet ibland blir lite tekniskt lyckas boken för det mesta ligga på en lagom nivå av underhållning utan att ge allt för mycket avkall på korrektheten (även om översättaren Margareta Brogren ofta får flika in en liten korrigerande kommentar, som när Singh påstår att runskrift skulle vara oläslig). Det är ibland häpnadsväckande vilken skarpsinnighet som i synnerhet forcörer lyckats upparbeta: att generera komplicerade metoder för att dölja sitt budskap är sällan något större problem, vilket däremot försöken att hitta svagheter i dessa är. Och inte mycket hjälper i slutändan om man inte hanterar sina verktyg på rätt sätt: en av anledningarna till att Bletchley Park lyckades avkoda så mycket av den tyska radiotrafiken var helt enkelt att tyskarna ofta gjorde misstag som underlättade.
Bokens sista kapitel är dock tyvärr ett av de sämre; när Singh skriver om PGP (Pretty Good Privacy), så låter det snarare som en annons än som ett reportage: OK att dess största fördel framför konkurrenterna var dess användarvänlighet, men måste detta skrivas ut igen och igen, i långa paragrafer som aldrig verkar vilja sluta komma mot en? En av analogierna i kapitlet om hur man i modern tid hanterar nyckelutbyte är också direkt och fundamentalt felaktig, redogörelsen för kvantfysik är väl förenklad och någon gång felaktig, och i vissa perifera frågor misstar sig författaren. Detta är dock smärre skönhetsfläckar, och i stort är den en användbar och trevlig introduktion till kryptografins och kryptoanalysens värld.
Lämna ett svar