Jag gillade början av Sigfrid Siwertz Mälarpirater: huvudpersonen Georgs fostermor beskrivs som havandes ett ansikte som en kalvstek, och en lektor vid hans gymnasium som spatserandes runt på gatorna tigandes på sju språk. Bra grejer. När han, lillebror Erik och den »farlige« Fabian sedan tar sig ut på Mälaren på en eka, förliser och istället tillskansar sig en segelbåt som de far omkring på är det också upplagt för en intressant berättelse.
Problemet är väl strängt taget Fabian: han beskrivs som någon sorts tjuvunge, fräck, lockande och i viss mån kapabel, men lat och obenägen att lyssna på andra. Detta är väl inte helt omöjligt, men att man kommer att förstå att han är detta på grund av sitt genetiska arv, inte på grund av andra omständigheter är det. Än värre blir det när Georg skall ta över, efter att ha läst sig till encyklopediska seglarkunskaper på någon dag (vilket för mig verkar sannerligen överdrivet): nävslagsmål och våldsromantik, och en till synes kuvad Fabian som går och ruvar på hämnd.
Dessförinnan dock långa vackra seglardagar, småstölder från fiskare och strandboende, besök hos en underlig greve och dennes galna biodlare till kusin, en kräftskiva och ett mord. Till slut återvändo till den tråkiga tillvaron hos fosterföräldrarna, dock med tankar om frihet, oberoende och stordåd. Bra idé, fina stycken, men med en bitter bismak på grund av en del tankar: grumliga föreställningar om den inneboende kvaliteten, moralisk och fysisk, hos vissa människor som gör dem bättre än andra som idag knappast skulle våga yttras, men dock en bra bit ifrån att vara direkt frånstötande. .
