Fjärde dagen av Decameron är inte på långt när lika rolig som den tredje. Själva temat »kärlekshistorier med olycklig utgång« är ju inte direkt uppmuntrande, och parat med en förkärlek för patetik så blir det ibland rent skrattretande befängt: en stackars olycklig älskande begår självmord genom att hålla andan tills han dör, och hans älskade dör sedan av störtande sorg (ett av dessa dödssätt är garanterat omöjligt, det andra är det troligen).
Visst, det finns ett par bra nummer, speciellt när »olyckligt« tolkas som »blodshämnd«, med gamla fina klassiker som att den älskande ovetande äter upp hjärtat på sin trånads mål eller liknande, men annars är det mest melodram.
Någon skämthistoria finns också, om en lömsk munk som lurar en ung dumbom till kvinna att ärkeängeln Gabriel förälskat sig i henne och i munkens gestalt besöker henne om natten, vilket på det hela taget är bra, men vad skall man egentligen tro om den avslutande skämthistorien när publiken tydligen tycker att dess komiska högpunkt är att en ung tjänsteflicka måste ligga med en domare för att han skall höra hennes sak? Och varför förväntas alla kvinnor bli helt till sig så fort de får höra att någon man förälskat sig i dem?
Nåja, helt bortkastat var det inte, men roligare berättelser har jag läst.
