Andra dagen i Decameron är tämligen tråkig. Visst, Boccaccio berättar ofta hur roligt de tio har det och att de skrattar gott, men det gör inte jag. Temat för dagen är »svåra motgångar och sedan lycka«, vilket ju skulle kunna ses som en rätt bra beskrivning av en god andel av världens berättelser, men märkligt nog känns det mesta helt otillfredsställande: olyckorna känns ofta tämligen abstrakta, eller ordnas upp lite för snabbt, eller så känns det hela lite för tursamt.
Låt mig ta andra berättelsen som exempel (detta är ändå en av de bättre, då den dessutom har lite sedesamt sängrullande): köpmannen Rinaldo är på vinterfärd, slår sig i lag med skurkar, blir rånad in på skinnet och kan inte ta sig in i någon stad innan portarna stängs; han förebrår sin skyddpatron Julianos, men räddas då in i en vacker ung änkas hus. De delar säng, och nästa dag upptäcks att rånarna tillfångatagits och han återfår nästan alla sina tillhörigheter. Slut.
Hyfsat uppslag? Visst: det här hade mycket väl kunnat bli en passabel novell. Problemet är att av de fem sidorna, så är det bara en som handlar om hur han fryser och fruktar, medan mycket går åt att beskriva hur bra han har det hos änkan, något som man annars lätt hade kunnat föreställa sig. Och värre: det finns inget eget driv, bara en försyn som snabbt och redigt ordnar upp det hela för den olycklige Rinaldo. Som moralitet är den möjligen inte helt omöjlig, men som berättelse är den det.
Lika intressant, och potentiellt än osedesammare, är berättelsen om sultanen av Babyloniens osedvanligt vackra dotter – en riktig liten Helena, som flera gånger får män att begå mord eller starta krig för att få henne i sin säng. Och det får de: icke färre än nio olika bäddar värmer hon innan hon kan komma hem, och tack vare en vänlig hovman med sitt goda rykte i behåll. Ingen egen handlingskraft alls, och man tycker nästan att det hade varit mer tillfredställande om hon sprungit hemifrån och satt sig på bordell eller liknande, eller åtminstone gjort som kvinnan i avslutningsberättelsen som vägrar återvända till sin åldrade, svage man när hon tagits av en ung, stark piratkapten: möjligen en för tiden mer otänkbar berättelse, men fan så mycket roligare idag.
Nej, andra dagen led av en distinkt brist på förmåga hos huvudpersonerna att själva göra något för att bättra sina öden: det är nästan bara det blinda ödet och vänliga främlingar som får dem på benen igen. Synd.
