Under hösten har det utkommit två böcker på svenska som avhandlar vampyrer: Katarina Harrison Lindberghs Vampyrernas historia (min recension) och Anna Höglunds Vampyrer. Efter att nu ha läst den andra kan det vara bra att börja denna recension med att ange ett par grundläggande skillnader dem emellan: Harrison Lindberghs bok är en populärhistoria om vampyren i diverse former. Höglunds bygger på egen akademisk forskning och inriktar sig främst på vampyrer i skönlitteratur och i viss mån film. Harrison Lindbergh är intresserad av vampyrerna som sådana. Höglund fokuserar på vad de kan berätta om sin samtid.
Med detta sagt är det rätt självklart att böckerna skiljer sig tillräckligt för att man skall kunna läsa de båda utan att det känns repetitivt – snarare tvärtom: ibland motsäger de varandra direkt, främst i frågor som rör vampyren i folktron. Höglunds bok kännetecknas dessutom av att hon mycket tydligare driver teser. Hennes forskning baseras på foucaultska teorier samt begreppet »maktimprovisation«, vilket är ett fint ord för att ta ett befintligt kulturellt koncept och utnyttja det för att påverka andra. I stort sett är denna bas inte alltför intrusiv, men ibland förefaller den att i alltför hög grad framställa processer som ett resultat av medvetna val. Den analys av Dracula som upptar en ordentlig del av boken är ett bra exempel: visst är det tämligen självklart att en träpåle inte bara är en träpåle, men i Höglunds läsning framstår boken som ett stycke mycket effektiv propaganda i sådan grad att jag blir misstänksam. Det är möjligt att Höglund har rätt, men hennes framställning är så starkt inriktad på att bevisa bokens allmänna lömskhet att det till slut blir för mycket.
Andra stycken är som sagt bättre, och i synnerhet behandlingen av den dagens vampyrvåg är intressant. Det finns bland annat ett försvar av de flickor som läser Twilight och liknande, vilka förklaras var betydligt mer kompetenta läsare än de framställs i debatten. Även förklaringen av hur vampyrgestalten utvecklades under 1800-talet är bra: vampyrens typiska utseende förklaras vara ett resultat av att den associerades med tuberkulos, ett resultat av att båda kopplades till konstnärlighet.
Den som vill ha ett allmänt verk om blodsugande vandöda bör nog ändå i första hand vända sig till Vampyrernas historia, men är man mer intresserad av litteraturhistoria eller vill ha ett komplement så är Vampyrer absolut inget dåligt val.
