Jag har nu äntligen tagit mig i kragen och påbörjat ett projekt jag under en längre tid haft tankar på: jag skall läsa Bibeln. Närmare bestämt den bibel jag fick i konfirmationsgåva, en moderniserad utgåva av 1917 års bibel (egentligen skulle jag vilja läsa Karl XII:s bibel med moderniserad stavning men bibehållen grammatik, men jag vet inte om någon sådan finns att få tag på). Språket är stundom erbarmligt, men jag tror inte den senaste översättningen är stort bättre. Vidare är böckernas bok är en tjock sak, så jag planerar att ta en eller ett par av dess böcker i taget.
Först ut: Första Mosebok. Direkt slår en det absurda i alla fundamentalistiska tolkningar, när de som nedtecknade boken bestämt sig för att ta med två inte helt kompatibla skapelseberättelser: först svävar Guds ande över vattnet och skapar världen på sex dagar och vilar på den sjunde och ser att det var gott och hela den baletten, och sedan skapar Herren Gud (de två varianterna motsvarar de hebreiska Elohim respektive Jahve) världen, människorna och djuren. Sedan kommer syndafall och Kain och Abel och syndafloden och Babels torn och allt det där, för det mesta ytterst kortfattat. Insprängt i detta finns också de eviga släkttavlorna där Sem födde Arpaksad födde Sela födde Eber födde Joktan födde Hasarmavet (autentiskt exempel, fast jag har uteslutit alla syskon), vilket leder till undran hur någon orkat bry sig?
Annat man kan lära sig: Gud är en elak, sadistisk jävel som överreagerar så fort människan inte beter sig som han vill (innan han förstör Sodom får Abraham att lova att avstå om det går att uppbringa 10 ärliga män i staden, så att sådana slipper straffas för andras synder. Jag vet inte vad som är värst här: Gud, eller att det tydligen inte gick att hitta 10 sådana män). Saker som att låtsas begära Abrahams son som offer, eller att ha ihjäl Onan bara för att han inte ville göra sin brors änka gravid är också mindre tilltalande. Sagda änka är för övrigt ett ypperligt exempel på den sjuka sexualmoralen: när hon inte tycks få den kvarvarande brodern till make (eftersom de gått så bra med de tidigare två) så klär hon ut sig till hora och skaffar barn med svärfar. Sex inom familjen är över huvud taget en specialgren: Förutom historien om Lots döttrar (som man inte får reda på vad de heter) som super sin far full och sedan ligger med honom och föder två barn som blir stamfar till de moabiter och de ammoniter (sa ju att jag ville ha Karl XII-grammatik) så är hela Abrahams familj ett enda näste av giften med halvsystrar och kusiner och annat på ett sätt som väl närmast kan jämföras huset Habsburgs spanska gren.
En särskild utmärkelse för sadism går dock till Jakobs söner Simeon och Levi, som när deras syster våldtagits lurar våldtäktsmännen och hela deras stad att omskära sig med ett löfte om att de då skall få deras syster till maka, och sedan när hela stan ligger där med infekterade kukar går de runt och har ihjäl allt som på väggen pissar (fan, vad jag vill ha Karl XII:s Bibel: »allt mankön« är inte tiondelen så bra). Å andra sidan: den som är så dum att den tror att någon skulle vilja ha en våldtäktsman som svåger kan knappast klaga om den blir lurad.
Sedan avslutas hela alltet med berättelsen om hur Josef blir Faraos högra hand och räddar Egypten från hungersnöd (och på köpet genomför ett statligt övertagande av all jordbruksmark och alla kreatur, dessutom via »ärligt« köp), men den berättelsen är rätt tråkig, förutom den avslutande välsignelsen där Jakob välsignar alla sina tolv söner med lite poesi: »Ett ungt lejon är Juda«, och så vidare.
Betraktat rent estetiskt är det väl så långt av rätt blandad karaktär, med en del bra stycken uppblandat i stycken som man hastar förbi. Moraliskt finns dock inte mycket att ta efter.
