Av alla Apeninska halvöns antika städer finns det en som intar en klar förstaplats i det allmänna medvetandet – Rom själv – och en lika klar tvåa: en liten landsort, då känd för sina grönsaker och sin fisksås, och för att kusten runtomkring var ett populärt ställe bland Roms högdjur för deras lantställen, men idag känd mest för att den gick under i historiens kanske mest kända vulkanutbrott: Vesuvius år 79 e.Kr., då Pompeji tillsammans med Herkulaneum, Oplontis och Stabiae begravdes under sten och aska.
Om denna stad, vad vi kunnat lära av den, och vad vi trott oss kunna lära av den handlar Mary Beards Pompeji: livet i en romersk stad. Man får lära sig hur husen var byggda, vem som bodde i dem, vad de levde av, och kanske något om hur de upplevde vardagen. Det finns mycket att lära sig, men fler frågetecken. När Vesuvius till slut fick sitt utbrott hade det nämligen föregått av ett flertal jordbävningar, och stadsinnevånarna drabbades inte lika plötsligt som man ibland får intryck av: ett flertal hade redan hunnit fly, och många hus stod tömda på dyrbarheter. Andra tömdes redan under antiken.
Ändå finns det mycket kvar: valaffischer målade på väggarna, en finansmans arkiv, fresker och mosaiker, hålrum efter kroppar, murade möbler, statyer, verktyg, klotter (intressant är hur mycket som hämtats ur klassiks litteratur; författaren är besviken över hur mycket som bara är inledningen ur Aeneiden, men ärligt talat: hur många skulle idag klottra Strindberg på väggar?), vägar. Det kan tyckas futtigt, men det är långt bättre än vad som finns någon annanstans: staden må inte vara ett ögonblick som frusits fast i tiden, men den har åtminstone skyddats och bevarats fram till nutiden (nu tycks den å andra sidan gå sönder så fort den rörs; de målningar som kommer fram tycks alla blekna nästan direkt).
Det är en bra bok som täcker mycket, och där författaren inte är rädd att ta ställning i olika frågor, och tydligt visar detta. En plump i protokollet är översättarens oförmåga att inse att originalets »compass« genomgående bör vara »passare«, inte det navigeringsverktyg som nådde Europa först när staden varit begravd över ett millennium. Annars är det trevlig läsning för den som är nyfiken på romerskt vardagsliv.
