För nöjes skull

1968 är ett märkligt år: i minnet framstår det som ett stort år för vänstern, men ser man på vad som faktiskt hände är det snarast fråga om misslyckande på misslyckande. Pragvårens vänliga socialism stoppades av Warszawapaktens vapen, Majrevolten i Paris ledde visserligen till bättre villkor för arbetarna men studenterna hamnade i kylan och i nyvalet gick högern framåt, i USA dödades Martin Luther King och Robert Kennedy, Hubert Humphrey var demokraternas presidentkandidat, och Richard Nixon vann valet efter att han lyckades vinna söderns röster.

Ändå är året närmast mytiskt, mytomspunnet som få andra år; ingen skulle skriva en bok lik Mark Kurlanskys 1968: de gränslösa drömmarnas år om något senare år, och väldigt få tidigare, för det var ju ändå så mycket som hände: förutom det ovanstående så studentprotester i USA, i Polen, i Spanien, i Tyskland, i Mexiko, Vietnamkrig, Biafrakrig, Sommar-OS med demonstrationer för svartas rättigheter, månomflygningar, den andra vågens feminism, Svarta pantrar, Flower power och yippies.

Och, just det ja, kårhusockupationen. Jag vet inte vad Carl Åkesson tänkte när han skapade det extremt fula svenska omslaget med en burk tomatsoppa och flygande ord, men kan knappast ha läst boken, för då skulle han inte tagit med detta. De enda gånger Sverige nämns är det antingen som asylort för amerikanska soldater, eller som Carl von Rosens hemland. Att svenska studenter försökte återge det franska dramat på svenska nämns inte, ej heller Palmes utrikespolitik. Bara som lite perspektiv.

Om ett omdöme skall ges så är det gott: Kurlansky kan skriva, och även om hans sympatier ligger med vänsterrörelserna försöker han vara rättvis: han må ogilla att den franska polisen slog ned på demonstranterna med våld, men han erkänner att deras relativa återhållsamhet medförde att dödssiffran stannade på 3 (varav en drunknad). Boken är bra, informativ, läsbar och vittomspännande. Vill man lära sig mer om 1968, och vad som ledde upp till det, är detta en god utgångspunkt.