Uttrycket »döda språk« är något märkligt: vanligen används det om språk som om de skall räknas som döda lämnat efter sig tillräckligt med kropp för att konstgjord andning skall vara möjligt: det finns inte mycket etrusikiska, men det som finns är hyfsat väl förstått. Sumeriskans rester finns främst bevarade tack vare akkadisktalande, men kvar finns dt. Hebreiskan har till och med fått nytt liv, låt vara modifierad, och något liknande vore möjligt med till exempel latin (fast det finns nog inte så många som vill använda Montaignes fostringsplan).
Likväl: elva språk i olika stadier av nedbrytning lyfts fram och undersöks i Ola Wikanders I döda språks sällskap, varigenom förhoppningsvis nya mängder konserveringsvätska kommer dem till nytta. Förutom de som nämns ovan (undantaget latinet) får man lära sig mer om bland annat anglosaxiska, sanskrit, koptiska och oskiska: man meddelas kunskaper om vilka det var som talade språken, om och varför de slutade med detta, vad man kunnat lära sig från språken, en del om grammatik och ordförråd, och man får textexempel.
Det blir så klart inte speciellt djupt när ett språk och den kultur det använts i skall förklaras på dryga dussinet sidor, men det är ändå en försvarlig mängd kunskap som ryms, och den framförs med omisskännlig entusiasm (även om det faktum att en gud blir så arg att han sätter på sig skorna på fel fot troligen är roligare när man läser i originalet än när det traderas vidare). För en liten stunds språkstudier är detta trevlig läsning.
Lämna ett svar