Jack London skrev massor av böcker, men endast en eller två kommer ens i närheten av den berömmelse som häftar vid hans mest kända: Skriet från vildmarken, som har fler översättningar till svenska än jag orkar räkna (de är minst ett halvdussin). Det är på ytan en rätt spännande liten historia om familjehunden Buck som bortrövas och säljs som slädhund att nyttjas i guldrushens Alaska, och som under kampen för att överleva blir allt vildare.
Det stora problemet är dock att den utan att göra mer än ytterst milt våld skulle kunna läsas som en fascistisk fabel.
Här är det bäst att påpeka att jag inte tror för ett ögonblick att det egentligen är menat så: det är bara den allmänna blandningen av naturdyrkan, Bucks förvandling till überhund, romantiseringen av våldet och kampen för tillvaron och den starkes rätt och vilja att leda som tillsammans verkar i den riktningen, även om de en och en skulle kunnat uppträda som element, även i den form de har här, utan att de därför skulle varit problematiska. Men sammantaget blir intrycket ibland obehagligt, speciellt om man inte ser det förrän i efterhand.
Buck blir alltså efter att handlingen fortgår alltmer »primitiv« (vilket skall förstås ungefär som: stark och slug och framförallt självisk och solitär). Han går från vänlig familjehund till slädhund i en tydlig hierarki till kompanjon till en skogsman, och blir under tiden bara mer och mer härdad och obändig. Visst finns det poänger i att skildra en natur där man måste slåss för brödfödan till skillnad från diverse romantiskt dravel, men det här slår snarast över, och när Buck mot slutet slåss mot en ensam gammelälg (efter att den separerats från sin flock, vilket verkar vara en mycket oälgig sak för den att ha) så gör han det mest för att han vill – vilket knappast är vad ett riktigt vilddjur skulle göra.
Men det är en bra historia – så länge man inte tittar för nära på den.
Bäste Herr Jonsson!
Jag skulle vilja anmäla en avvikande mening rörande uppfattningen om vilka ideologiska aspekter som kan anas bakom en stor del av Jack Londons litterära produktion.
Min egen privata slutsats är att London visar en egendomligt paradoxal blandning mellan Nietzscheanism/socialdarwinism och Fabianism/socialism.
Detta då inte enbart gällande den här aktuella ”Skriet från Vildmarken” utan fastmer i ”Varg Larsen” och diverse övriga noveller och berättelser ur hans digra produktion.
Mot detta då att ställa en tydlig parallell till den samtida Upton Sinclair, som kan närmast övertydligt ses i ”Avgrundens folk”, ”Järnhälen”, ”Martin Eden”, ”John Finkelman” o.s.v.
Det kan bli rätt förvirrande att försöka reda ut det hela men jag anser väl att Irwing Stone lyckats delvis i sin London-biografi ”Sjöman till häst”.
Samt då att notera att London tillhörde de mest lästa författarna inom svensk arbetarklass i början av förra seklet.
Detta inte minst indikerat genom ständigt återkommande ”folkupplagor” av hans översatta verk samt genom att han ständigt var aktuell i fackföreningsrörelsens studiecirklar och bildningsarbete.
Med vänlig hälsning
kjell karlsson
Det är väl inte så konstigt om något med fascistisk tendens också har betydande mängder Nietsche? Och visst, hans egen politik var förmodligen betydligt rödare. Inte desto mindre blir det obehagligt med ett idékomplex där Nietsche blandas med lite socialism och någon form av vulgärdarwinism. Det är inte så att det faktiskt är nazistiskt, men många av komponenterna finns där, även om den mest flagranta saknas. Det är egentligen inte konstigare än att vissa texter från socialismens tidiga år luktar mer av Sovjet än efterkrigstidens Sverige.