Av de böcker som Klara Johanson gav ut under sin livstid är En recensents baktankar den mest egenartade: essäsamlingar är förvisso inte någon vanlig genre (även om den var livligare under hennes livstid), men aforismer är art en som numera slutat odlas. Inte heller denna benämning är dock bra: aforismer bör ju bara vara kortare meningar, inte enstaka stycken (även om dessa kan vara nog så bitande).
Texterna är i vilket fall tematiskt ordnade efter årstiderna, och blandar tankar och litteratur och liv med naturskisser, ofta mycket goda sådana – dessas kvailtet är jämnare än det övriga materialet, även om det också innebär att topparna i detta är högre än i det där miljön skildras.
Vi kan ta ett exempel, som jag fann tänkvärt. Det är lite åldrat, men själva grundtanken är klar och fortfarande användbar sedan dåtidens grummel fått sjunka undan något:
Äldre personer jämrar sig beständigt över ungdomens förnekande av all auktoritet. Men de tar dessvärre fel, ty ungdomen är svårt hemfallen åt auktoriteter, fastän sådana som de äldre inte känns vid.
Ofta är hon dock betydligt elakare, alternativt mer svårpenetrerad: hon citerar på tyska och hänvisar till numera glömda romantiker; angående detta skriver hon förresten själv att upplysningar om vad som behandlas bara är ett sätt för författaren att se ned på sina läsare.
Vare därmed hur det vill, läsbar och mycket läsvärd är hon likfullt
Lämna ett svar