Det mysterier som herrar Tvillingdetektiver tampas med i Frimärksmysteriet på Loberga är ett i huvudsak egenkonstruerat, förvisso efter att kusin Hubbe lagt en skiss framför dem – han borde verkligen veta bättre än att skicka ett vykort som väsentligen säger »jag har hittat ett mysterium, men det tänker jag lösa själv, haha« (så skriver nu verkligen inte Hubert, men han menar det). I synnerhet som han inte visste att han har något mysterium att lösa. Boken haltar sådär på fler ställen, vilket kanske beror på att den omarbetats, kanske på att författarna inte tala med varandra ordentligt.
Nu fanns det visserligen ett mysterium, men det löser faktiskt Hubert på egen hand, utan att Tvillingdetektivernas närvaro tycks vara riktigt nödvändig: de får mest smyga runt och spana på märkliga, men ofarliga och hederliga människor. Även om detta gör att det mesta i boken känns lite onödigt, så är det kanske i sig rimligt: de flesta herrgårdar är inte uppfyllda av skummisar, även om det heller inte torde vara många som har en gömd skatt . Nåja, snabb och behaglig läsning är det.
Lämna ett svar