Det står alltmer klart att den grundläggande handlingen i Nils-Olof Franzéns böcker, här närmast Agathon Sax och den ljudlösa sprängämnesligan, är tafatt (läses som pyrrick, ej jamb). Vidare är polisen fortsatt inkompetent: i de första fyra femtedelarna är den som bäst en rundningskon, men vanligen ute efter att arrestera helt fel personer, för att i den sista äntligen komma till insikt men nu behöva herr Sax hjälp att fånga vad för löjeveckande ledare av internationell brottsliga han för tillfället är ute efter.
Här är det alltså en liga dynamitarder som har uppfunnit ett ljudlöst sprängämne, och som därför av en slump muckar gräl med Agathon Sax när de vill få hjälp av en alkemist att tillverka grundämnen med fåniga namn. Det hela börjar i Brosnien, men efter en flygjakt, som Sax väljer att avsluta i England (vilket naturligtvis är stilfullt men likfullt tycks helt omotiverat), dit polisen dessutom tydligen i förhand vet att han är på väg.
Som sagt, om man sätter sig och skall försöka analysera handlingen faller den snabbt i bitar. Inte heller försöken att driva med långa läkemedelsnamn eller underliga diton på grundämnen är speciellt roliga, så det finns egentligen inget här att rekommendera.
Lämna ett svar