Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Nils-Olof Franzén’

Agaton Sax och den bortkomne Mr Lispington är möjligen något bättre än tidigare böcker i serien vad gäller intrig, men lika fullt otroligt enervrerande vad gäller herr Sax tillgångar; det är en enda lång rad av infantilt önskeuppfyllande: eget flygplan, egen superdator, möjlighet att bara uppge sitt namn och på så sätt få göra vad som helst.

Den här gången skall det hela användas för att

  1. befria den kidnappade Mr Lispington från Scotland Yard
  2. hitta Kolossen på Rhodos (staty)
  3. hitta Kolossen på Rhodos (skurk)
  4. tillfångata nämnde Koloss, samt herr Gustafsson, kidnappare.

Vilket naturligtvis allt är närmast trivialt när man likt Agaton hela tiden är smartare än alla andra. Tråkigt.

Read Full Post »

Det står alltmer klart att den grundläggande handlingen i Nils-Olof Franzéns böcker, här närmast Agathon Sax och den ljudlösa sprängämnesligan, är tafatt (läses som pyrrick, ej jamb). Vidare är polisen fortsatt inkompetent: i de första fyra femtedelarna är den som bäst en rundningskon, men vanligen ute efter att arrestera helt fel personer, för att i den sista äntligen komma till insikt men nu behöva herr Sax hjälp att fånga vad för löjeveckande ledare av internationell brottsliga han för tillfället är ute efter.

Här är det alltså en liga dynamitarder som har uppfunnit ett ljudlöst sprängämne, och som därför av en slump muckar gräl med Agathon Sax när de vill få hjälp av en alkemist att tillverka grundämnen med fåniga namn. Det hela börjar i Brosnien, men efter en flygjakt, som Sax väljer att avsluta i England (vilket naturligtvis är stilfullt men likfullt tycks helt omotiverat), dit polisen dessutom tydligen i förhand vet att han är på väg.

Som sagt, om man sätter sig och skall försöka analysera handlingen faller den snabbt i bitar. Inte heller försöken att driva med långa läkemedelsnamn eller underliga diton på grundämnen är speciellt roliga, så det finns egentligen inget här att rekommendera.

Read Full Post »

Nils-Olof Franzéns fjärde bok om chefredaktören för Byköpings-Posten, Agaton Sax och de slipade diamanttjuvarna, är tack och lov något bättre än den första. Handlingen har förvisso fått en tillknyckling mer än den riktigt tål, och delar av den består av tröttsamt demonstrerande av hur fantastiskt mycket prylar Sax uppfunnit och fått för att kunna bekämpa bovar. Å andra sidan finns det faktiskt en övergripande handling som inte bara består av ett evigt rännande från eller efter banditer.

Det finns fkatiskt också en relativt väl genomtänkt flyktscen, efter att detektiv Lispington, Scotland Yard, duperats av en dubbelgångare och vill arrestera den riktige Agaton, och det finns i alla fall vissa antydningar till någon form av stilistik utöver dirfterna med namn på balkanländer och berömda diamanter. Men ändå: handlingen är som sagt mer invecklat än vad som är nyttigt för den, och den innehåller fortfarande hål som försökt avhjälpas genom att de hastas förbi så snabbt som möjligt.

Read Full Post »

Den svenska litteraturen är inte direkt svältfödd på bra deckare riktade till barn; LasseMaja är långt ifrån först på scen. Förutom sådana stjärnor som Ture Sventon, mästerdetektiven Blomkvist och Tvillingdetektiverna finns även Nils Olof-Franzéns Agaton Sax, tidningsredaktör från Byköping, expert på gräliska språket, och allmän idiot.

I alla fall i sin första bok, Agaton Sax klipper till, uppvisar han samma idioti som så många andra amatördetektiver: en vägran att samarbeta med polisen taget till det patologiska. Han är visserligen själv misstänkt för att vara den som prånglat ut oerhörda mängder falska brosniska kronsk, men i alla fall: bevisen mot honom är knappast vattentäta, och när han till slut, efter att flera gånger ha försökt smyga på skurkarna, upptäckts, jagats, smitit undan och sedan börjat om igen, med samma resultat, faktiskt har fått reda på var de kan återfinnas så går han ändå inte till polisen, utan bestämmer sig av ren ärelystnad att sköta allt själv. Rätteligen borde han bli tillfångatagen och skjuten, istället för bara tillfångatagen.

Detta är egentligen bara det tydligaste exemplet på  ett allmänt problem: fart har fått ersätta tanke, och om man för ett enda ögoblick stannar upp och funderar över handlingen så faller den samman. Detta gör att det till skillnad från t.ex. Ture Sventon knappast är riktigt njutbart för mogna läsare, som förvisso kan få viss glädje av att känna igen de förvridna namnen på länder och liknande, men annars måste uppleva boken som allvarligt underskattande. Att sedan Agaton tydligen blir fysisk illamående av att skurkarna äter – hemska tanke – vitlök ter sig snarast som dumt komiskt, även om det vid skrivandet knappast framstod som speciellt konstigt.

Read Full Post »