Fjärde hundradet sidor av Kipling är nog det mest motsägelsefulla hittills. Här hittade jag två av hans mer kända dikter, sådana där som satt sig fast på engelska språket och fått ordspråksstatus: »The female of the species« och »The white man’s burden«. Den förra skulle kräva en utförlig analys för att peka på alla sätt som den reducerar kvinnor till oresonabla, illsinta kreatur, men det är den senare som blivit emblematisk.
För här är det inte bara imperialismen som titeln tydligt pekar på som är ett problem, utan även den rasism som inte är långt bort och som här är explicit med dess »nyfångna, sura folk, hälften djävlar och hälften barn«. Lika illa kan man läsa »The legends of evil«, om apor som klättrar ner ur träden, fångas in av lantmän och får svansen avklippt och sedan tvingas slava – vad fan skall man tro den att handla om?
Samtidigt finns det ju något i den vite mannens börda som Kipling har en känsla för och som kanske inte är ett helt och hållet osympatiskt drag: han kan inte se imperialismen som ett ekonomiskt företag, utan som en slags civilisationens plikt att sprida sig själv (ett tänkesätt som fortfarande finns, även om de acceptabla arbetssätten ändrats). Och plikt, i synnerhet otacksam sådan, är ett tema han kan. »Tommy Atkins«, om den vanliga soldaten som i vardagslag hånas men som hyllas när kulorna viner (och i synnerhet hedras kollektivt), är bra, och har något att säga än idag.
Och för att komplicera bilden av rasisten ytterligare finns också »Gunga Din«, om den indiske vattenbärare som körs med och får stryk av regementet, men som till slut ändå offrar sitt eget liv för att rädda berättarens. Det är Kipling när han är som allra bäst.
Lämna ett svar