Femte hundradet Kipling visade sig i mångt och mycket handla om soldater. Detta skulle kunna vara helt omöjlig läsning, men det visar sig faktiskt vara ett av de bättre partierna: Kiplings mannar må dricka, hållas med kvinnor och slåss, men de ger inte mycket möjlighet för direkt imperialistiska eller rasistiska uttryck.
Snarare tvärtom.
Här finner man bland annat den ofta citerade, vackra »Mandalay«, om den brittiske soldat som längtar tillbaks till staden, templet och flickan:
By the old Moulmein Pagoda, lookin’ eastward to the sea,
There’s a Burma girl a-settin’, and I know she thinks o’ me;
For the wind is in the palm-trees, and the temple-bells they say:
”Come you back, you British soldier; come you back to Mandalay!”
Det är ett vanligt tema; även om det mot slutet finns ett par saker som också framhåller Englands förträfflighet så är det betydligt vanligare med redogörelser för brittiska soldater som kommer ut, ser världen, och finner det omöjligt att återvända hem: av längtan till andra platser, eller till och med tillbaks in i armén.
Det finns också en hel del saker som uttrycker uppskattning för de fiender britterna slåss mot, förvisso främst boerna i Sydafrika, men ändå: det finns egentligen ingen demonisering av fienden.
Skall man ifrågasätta så är det väl snarare om inte livet i armén, trots de fläckar som ändå tuschas ut, ändå inte framstår som lite väl idealiskt, som kanske något för manligt fostrande. Med tanke på vad man kan hitta för tankeinnehåll i annan av Kiplings vers är detta dock snarast en petitess.
Lämna ett svar