Värmland, trettiotal. Solveig Nordensson skall cykla in till Sunne. Nu är det nära: snart, snart, efter tio år av förberedelser skall äntligen den lokala kören få sin stora stund: de skall sjunga Bach. Solveig har varit den drivande. Då, en olycka: hon möter en kohjord, kedjan hoppar av, hon hamnar under de skenande korna. Maken Aron, sonen Sidner: båda drabbas ovillkorligt och förlorar lite av kontakten med verkligheten.
Så börjar Göran Tunströms Juloratoriet. Den fortsätter sedan med hur Aron försöker släpa sig fram, hjälpt av visioner av Solveig, fylld med oro för att sonen inte (heller) tycks ha alla pipor i orgeln. Solveigs bröder råkar i konstigheter, i synnerhet Torin som tror han har en son i Karlstad. Sidner träffar Fanny, bekant med Selma Lagerlöf, som tror hon står i telepatisk kontakt med Sven Hedin, och Splendid, son till världens siste levande kanonkula, och de hjälper honom båda på var sitt sätt att komma tillbaka.
Fast nu får jag modifiera: det låter lite mer som skröna än det är. Det är också en bok om att våga bryta upp, om att inte bara låta allt flyta på som alltid, även om det kan sluta värre än man trott. Det är en bok om försonan, om att helas efter att allt gått sönder. Först därefter är det en bok med skrönor.
Bra? fullt tillräckligt. Språket får kanske springa väl fritt för min smak, och jag vet inte om jag riktigt vill acceptera så mycket egenhet i en och samma familj, i synnerhet när en del av det inte tycks helt tvingat av strukturen. Sämre saker finns att läsa, men det här var lite av en blandning av i sig ganska goda saker som tillsammans inte riktigt går samman till en helhet utan att för den saken vara otrevligt.
