Redan i andra boken, The light fantastic, börjar Pratchett närma sig sin riktiga form: det episodiska är mindre framträdande, trollkarlarna vid Osynliga universitetet ganska nära Ridcully och hans underhuggare, och Cohen barbaren är redan där man vill ha honom och allt annat i Skivvärlden: en stereotyp som fått utvecklas i en oväntad riktning.
Å andra sidan finns det också en hel del idéer som senare tyst kommer ledas ut i ett rum där någon från lönnmördarnas gille väntar och strypas.
Rensvinds, Tvåblomsters och Baggagets fall av skivan åtgärdas relativt snabbt. Likaså finns inte mycket till dold handling, utan det mesta är ett försök att ta sig tillbaka till Ankh-Morpork, och där utnyttja syskonbesvärjelserna till den som fastnat i Rensvinds huvud för att rädda Skivvärlden när store A’Tuin tycks vara på väg att paddla rakt in i en stjärna.
Det finns lite om ondskefulla ting som lever i de undre dimensionerna som är rätt ointressant, och allt är inte fullt utvecklat, men saker och ting rör sig i rätt riktning.
