Det mest intressanta i den volym dikter som Gunnar D Hansson översatt är inte den som gett volymen dessa namn, Slaget vid Maldon. Det är förvisso en tämligen läsvärd övning i episk poesi och hur män skall möta den oundvikliga katastrofen (här: vikingar), dessutom med en del litterära efterföljare, men jämfört med de »elegier« (en benämning från romantiken med tveksamt fog för sig) som också inkluderats så bleknar den som poesi betraktad.
Dessa elegier är från samma tid som Maldon: tiden före normandernas ankomst, och utgör de sista frukterna av den anglosaxiska skriftkulturen, innan franskan tog över som statusspråk. De har olika teman, från melakoli inför romerska ruiner (inte konstigt att romantikerna var intresserade) och sjöfararens utanförskap, med hat till havet men samtidigt obändig längtan annorstädes (vad sa jag om romatikerna?) eller kvinnas sorg inför förlusten av mannen.
Elegierna känns överlag påfallande moderna; vissa detaljer är åldriga och ger behövlig färg, men teman som en känsla att inte passa in eller kärleksklagan förefaller helt oberoende av tiden. I jämförelse skulle Maldon knappast kunna produceras var som helst: det är tydligt en dikt som producerats av historiens förlorare, möjlig i det sena anglosaxiska samhället, eller i 1800-talets Finland, eller järnålderns Grekland. Männen måste påminnas om att även i förlustens timma finns segrar att vänta, och att
Sinnet måste stärkas
hjärtat bli djärvare, modet växa,
nu när vår makt blir mindre.
Lämna ett svar