Ramberättelsen i Sheridan Le Fanus In a glass darkly bär starka spår av en snabbt övergiven idé: det förefaller som den doktor Hesselius, ur vars papper de fem olika händelserna hämtats, var menad att spela en roll i inte bara den första, »Green tea« (en uppmaning att undvika sådan ofullgången produkt som borde tas på yttersta allvar), men han föminskades snabbt till bifigur, och sägs de följande fallen sägs endast ha hämtats ur hans korrespondens av hans medicinske sekreterare.
Synd, för Hesselius verkar ha potential; en sorts den ockulta läkarvetenskapens Hercule Poirot (i alla fall vad gäller personligheten), med ett superbt förakt för omgivningen: i det fall han faktiskt själv upplevt övertalar han den stackars konsumenten av grönt te som numera förföljs av en spektral, ondsint apa att genast kontakta honom om den skulle återkomma från en av sina frånvaroperioder, och går sedan och sätter sig på krogen, utan att meddela någon om var han fanns.
Även de två nästföljande historierna opererar med liknande andeförföljelser: i »The familiar« är det en sjökapten som återvänt hem och ska gifta sig börjar förföljas, först av spöksteg, sedan av en liten man med elakt utseende, innan han till slut tar sitt eget liv. I »Mr Justice Harbottle« är det istället en grym domare som börjar förföljas av sina offer i en spökhistoria , tyvärr i sina stycken något hastigt exekverad men med sund grundidé. I alla tre dessa kan man undra om det verkligen är de Swedenborgska idéer som Hesselius främst framhåller som verkligen bör tas som bästa tänkbara förklaring, eller om man inte skall se dem alla som produkterna av överhettade hjärnor.
Fjärde historien, »The room in the Dragon volant«, handlar om en ung engelsman på väg mot Paris för att möta äventyret – men äventyret möter istället honom, i form av grevinnan St Alyre; hennes svartsjuke man; markisen d’Harmonville och en gastande överste Gaillarde. Historien är en form av tidigt mysterium, och i princip väl utfört, men med ett par aber: dels gör genrens allt större utbredning att man kanske lättare ser igenom ett par av tricken, dels hade jag när den närmade sig slutet nästan väntat mig en ännu skarpare vändning; det är lätt att se hur lite mer skulle ha kunnat göras. Det är egentligen OK att se längre än huvudpersonen, men ser man längre än författaren börjar man undra.
Sista berättelsen är »Carmilla«, vilken jag redan tidigare läst och recenserat. Jag tänker därför endast säga att den, trots att den än mer än tidigare berättelsen blivit ett offer för genrens succé, ändå torde vara den fortsatt mest läsbara historien. Det är också den där det övernaturliga är starkast förkroppsligast, med minst rum för tvivel. Samtidigt är det historien där jagberättandet fungerar bäst, och den där förordet relaterat till Hesselius är som mest oviktigt. Nå, allt är trots allt läsligt med behållning.
