Feeds:
Posts
Comments

Archive for februari 7th, 2016

Kalle Lind skriver inte bara om offentliga människor som på ett eller annat sätt gjort bort sig (Ulf Adelsohn har dansat i bastkjol! Vi får inte glömma!), han har nu även med Proggiga barnböcker vidgat fältet till barnböcker från sjuttiotalet. Detta är något av en utmaning, ty för den som i likhet med undertecknad enbart läst gamla ex, lånade på bibliotek eller ärvda av diverse släkt, och således endast haft det som en mindre komponent av barndomen, finns inte något nöje att hämta i nostalgin.

Det gör det troligen inte heller för den som faktiskt läste dem. Linds tes är att de, i den allmänna proggigheten, överlag var rätt tråkiga. Detta främst eftersom de hade det i sig vällovliga anslaget att ta barnen på allvar, och låta dem veta hur världen såg ut på riktigt (d.v.s. som vad som verkar ha varit hur maoister i bekväma kläder och liberal syn på sexualitet såg på den): en värld där arbetarna skulle revoltera, direktörer (vanligen företrädda av herrar i gammaldags kostymering och hånflin) sättas på plats och allting bli bra, som det var i Kina.

Somligt skulle idag knappast kunna ge ut (barn på daghem gör revolution), somligt skulle inte alls kunna ges ut (unge blir kompis med alkis och hjälper denne att sno öl från ungens borgerlige far), somligt definitivt inte alls  kunna ges ut (bok med fotografier om hur barn blir till och kommer ut ur mamma), somligt skulle möjligen leda till lynchning om det gavs ut (femåring hänger med tidigare okänd gubbe på ålderdomshem, bjuds på godis och tar en tupplur med denne).

Allt, nästan, verkar leda av all kulturs kardinalssynd: det är tråkigt. Visst, visst, en del lyckades blir roligt trots de rådande realistiska idealen, men detta tycks vara undantag. Detta är också Linds huvudsakliga invändning: försöken till indoktrinering (som glatt erkännes) påpekas gång på gång ha varit ineffektiv, men ofarlig jämfört med den själadödande tristessen att läsa om alla dessa stackars barn i Ecuador eller förorten.

Proggiga barnböcker är dock inte i sig själv en tråkig bok, och rekommenderas härmed.

 

Read Full Post »