Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Kalle Lind’

En gång i tiden var min högsta önskan att få se så mycket Galenskaparna och After Shave som möjligt; specifikt de VHS-kassetter med Macken och En himla många program vi hade inspelade. Eller, det var det i alla fall de de dagar då jag ämnade just titta på TV. Mamma var dock förståndig nog att främst tillåta detta när jag var sjuk eller det fanns andra särskilda skäl. Jag är inte helt säker på var denna fascination kom från, men en del kan ha varit att de hörde till den minoritet på TV som faktiskt talade som fôlk, samtidigt som sång och humor inte var ovälkomna (även om mycket av den senare flög mig rakt över huvudet).

I vilket fall föll det sig helt naturligt att införskaffa den för ett par år sedan utkomna Galenskaparna & After Shave av Kalle Lind och Henrik Jutbring, en stor och tung pjäs som går igenom hela humorkarriären, från syskonen Erikssons första försök att roa omgivningen i Trollhättan via slit i Göteborgs studentvärld fram till de enorma framgångarna i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, och hur de efter Peter Rangmars död haft det svårare: framgångar har för all del inte saknats, men det har också kommit misslyckanden, och det som blivit riktigt lyckat har vanligen delvis byggt på gamla meriter.

Detta är en bok som gör ett ärligt försök att hålla distansen till sitt ämne, och förtiger inte sådant som att det funnits inre slitningar eller att allt de producerat inte blivit så fantastiskt. Samtidigt så finns där en tydlig beundran av den mångsidighet, den kvalitet och den uthållighet som gruppen i alla fall uppvisat: GAS har ju trots allt fortsatt och överlevt andra som tagit över tronen som Sveriges mest uppburna komedigrupper. Beundran är inte bara den hos någon som tycker att det är skôj med knasiga namn, peruker och dialekt, utan hos någon som faktiskt kan se yrkesskicklighet och skilja den från tillfälliga lyckokast.

Ett par saker till skulle man dock ha velat se: Kerstin Granlund bestås med ett litet specialkapitel, delvis eftersom det verkar ha framkommit kritik mot att hon skulle ha varit ensam kvinna och sällan fått vara den som bär en handling. Detta vänds och vrids på, liksom hennes speciella styrkor: det hade varit intressant att göra något liknande med andra medlemmar, vilket också kanske i viss mån skulle ha gjort att Claes Eriksson inte dominerat intrycket lika starkt: som den som författat och komponerat mest är detta begripligt, men det gör lite att det blir svårare att riktigt få se vad de andra bidragit med. Knut Agnred drabbas kanske minst av detta i framställningen: han är ju den mest musikaliskt begåvade, tillika den som i viss mån hållits tillbaka när det har funnits en än mer produktiv författare i gruppen.

Gillar man GAS och vill läsa och förstå mer är detta en trevlig och rolig bok: den kanske inte får en att förstå så mycket mer om varför »Mor i skutan« eller »Man ska ha husvagn« är roliga, men den påminner om att de är det, liksom en hel massa annat från över trettio års produktion.

Read Full Post »

Jag är egentligen för ung för Hasseåtage. Tage var förvisso fortfarande i livet när jag föddes, men han var dödsmärkt. Hasse levde naturligtvis flera år efteråt, men hans karriär tog väsentligen slut innan jag blev vuxen. Men nu är jag en person som tycker att underhållning gärna får vara gammal och forskning ny, så Kalle Linds Hasse Alfredson – en sån där farbror som ritar och berättar passade mig utmärkt.

Den som läst något av Linds penna förut känner igen hans stil: detta är inte den mest akademiska boken (källhänvisningar finns ibland i texten, men ofta saknas de helt). Det är ledigt skrivet, men inte menad att vara direkt rolig. Författaren beundrar uppenbart den biograferade, men avgudar inte honom inte, och även om han inte försöker döma efter nutidens mått så ursäktas inte vad som helst.

Hasse Alfredson var en osannolikt mångsidig person: hans skrev, skådespelade, regisserade, ritade, designade och chefade (det senare dock endast under några år på Skansen, och trots att han var så långt från en byråkrat man kan tänkas komma tycks det ha gått ganska bra). Han var rastlös: hans idéer var många, och han visste själv att han behövde någon som kunde hjälpa till med sållandet och kanske också förfinandet. Där fanns också ett mörker man kanske inte alltid förknippar med någon som kunde få ett rum att kikna av skratt; han förlorade sin far som ung, en son när denne var fem år och sin kompanjon när de var mitt i karriären.

Lind tycks egentligen mest intresserad av Alfredson allena: Svenska ords produktioner är förvisso väl upptrampad mark, och detta är den första biografin över Alfredson, så det verkar klokt. Om det citeras något så är det oftast något mer obskyrt, eller insmugit någon helt annanstans i texten. Den som vill få en ordentlig genomgång av de gamla revyerna söker sig därför bäst någon annanstans.

Texten är flyhänt skriven, inkännande när den behöver vara det, kritiskt utan att vilja vara annat än rättvis, någon gång personlig, och vanligen ute efter att få läsaren att se vad som egentligen gjorde Alfredson så unik: handlaget var förvisso lika gott som någon annans, men där fanns också turen att verka när alla såg samma tv-program, och insikten att etermedier var reklam, inte konkurrens, liksom såväl förmågan att förnya sig som den att vända sig till såväl de som gillar blinkningar till klassikerna som de som gillar runda ord. Med tiden kommer allt mer blekna bort, och kvar kommer kanske endast finnas någon sång, filmer som allt färre ser, någon ordvändning, och en allt mer avkortad post i historiska översiktsverk. Det är, när allt kommer omkring, långt, långt mer än de flesta av oss kan hoppas på.

Read Full Post »

Kalle Linds Hej bröder – lyssna nu till min historia är en liten underlig hybrid till biografi över Cornelis Vreeswijk. Formellt kan man möjligen placera in den under rubriken life and letters, om man accepterar att istället för brev (vykort?) så har sånger substituerats in och att anslaget drar åt det essäistiska. Lind har tagit ett drygt tjog av Cornelis sånger, gett dem var sitt kapitel, och efter att ha citerat delar av texten skriver han iväg sig i någon riktning och återvänder sedan till ursprunget.

Detta upplägg är inte helt utan vådor: biografisk läsning av konstnärlig text är erkänt farlig mark, även av Lind, som vanligen väljer att försöka tolka Cornelis kynne snarare än yttre levnadslopp utifrån texterna; händelserna i Cornelis liv får komma in genom den situation han var i när en viss sång kom ut eller genom de konstnärliga förebilder som kan spåras snarare än de modeller som kan ha använts för Fredrik Åkare eller vem det nu må vara.

Lind (vars mor osannolikt nog heter Cecilia) ger sig inte in på så mycket formell texttolkning, men ger tillräckligt mycket information för att man skall se storheten i även uttjatade saker som »Brev från kolonien« och kanske begripa lite av de mer underliga texterna (ett av Cornelis ideal och mål tycks ha varit att undvika det alltför entydiga, vilket ibland leder till konstnärlig öppenhet och ibland till ren förbryllning). Eftersom Lind också är en underhållare vet han att hålla det roliga kort, varför boken är relativt tunn och därmed passar bäst för den som vill ha en kort, lite slängig introduktion och översikt, istället för en akademisk exakt och uttömmande genomgång (med tanke på mäster Cees produktionstakt är det senare nog omöjligt). I den art den föreligger är den utmärkt.

Read Full Post »

De flesta som skriver böcker som sammanfattar andra böcker brukar göra behandla de verk som man borde ha läst, men inte nödvändigtvis vill läsa (typ Bibeln, Odysseus eller ungefär alla proletärförfattare). Så icke Kalle Lind: han gör det om böcker som ingen borde läsa.

Nu är hans gärning i 88 böcker du inte behöver läsa inte riktigt så hjälpsam ändå: den siktar inte i första hand in sig på till klassiker förklätt nonsens (typ Strändernas svall eller Så talade Zarathustra), utan snarare sådant man kan hitta på mer undanskymda hörn på antikvariat. Många av böckerna är bedagad pornografi, en genre som sällan når till några högre höjder då kraven ofta är tämligen lätta att möta. Andra är diverse frimicklares försök att skriva kristeligt, vilket nästan per definition är omöjligt: när frikyrkorna till slut bli lite halvt rumsrena så att tendensen i sig inte var stötande hade den typen av romaner ändå blivit hopplöst föråldrade. Annat är debattskrifter i nu glömda ämnen, försök till reklam för regummering genom litteratur, kungliga dikter, före detta miljöpartistiska språkrörs romaner om Elvis, underlig matlagning (50 recept med fiskbullar! Kicki Danielsson berättar om vilka tillbehör man kan ha till glass!) eller bara konstigt (förbered dig inför Y2K!).

Jag har, skam att sägandes, läst (eller i alla fall ögnat mig igenom) två av böckerna: dels Bondepraktikan, i sanning en träig historia, samt en samling vitsar skriven av – Martin Timell. Lind gör stora poänger på hur Bullen-Martin av någon anledning kände ett behov av att visa sig kunnig i att dra sunkiga skämt om blondiner. I förordet noterar Lind att någon av böckerna i samlingen troligen var inaktuell redan när den skrevs; riktigt så illa är detta ju inte, men idag hade nog den där texten tett sig annorlunda.

Annars är Linds bok tämligen oförarglig: nöje för stunden. Det man funderar mest över när man lägger den ifrån sig är inte varför Thore Skogman kunde få en samling korta illa sammanhängande texter utgivna, varför någon tagit sig tiden att skriva en parodisk reseguide där fiktiva bordeller i alla Sveriges städer betygssätts eller att E-Type:s bok om vikingatida ungdom visade sig vara fullt acceptabel läsning, nej, det man undrar är snarast följande: varför skall varje bok presenteras med en bild där Lind står framför en bokhylla eller på en balkong med den i näven?

Read Full Post »

Jag blir till en början inte helt klok på Kalle Linds Högerhumor: Lind är tillräckligt duktig skribent för att man normalt skall kunna se vilka delar som är upplysning och vilka delar som är ironi. Det blir därför lite underligt att efter ett förord som meddelar att boken är ute efter att bevisa att detta med humor grundad på liberala, konservativa eller allmänt bruna värderingar faktiskt är något som existerar i sinnevärlden få läsa kapitel efter kapitel som snarast handlar om människor som beskyllts för högervärderingar men där antalet texter med sådana är mycket måttligt.

Förvisso finns det många fall där det inte är någon tvekan om att det är en herre (nästan alla exempel är män) som dels varit (eller försökt vara) rolig, dels röstade åt höger (Gunnar Ericsson och Johan Hakelius är nog de klaraste exemplen). Det är dock också många fall där man undrar om de inte tagits med för att dryga ut materialet (Povel Ramel, Wille Craaford).

Nåväl, förutom detta finns det väl bara en lite allmännare anmärkning, nämligen att de tematiska indelningar som tycks finnas gärna fått vara tydligare. Ibland förekommer nämligen kapitel som snarast verka sammanfatta och introducera kommande kapitel, men utan att dessa skiljer sig i typografiskt utförande. Annars ger boken en stor mängd exempel, med anekdoter, förmildranden samt ironiserande beskrivningar, så att den som läst och gillat Linds tidigare alster kan lugnt göra så igen.

Read Full Post »

Kalle Lind skriver inte bara om offentliga människor som på ett eller annat sätt gjort bort sig (Ulf Adelsohn har dansat i bastkjol! Vi får inte glömma!), han har nu även med Proggiga barnböcker vidgat fältet till barnböcker från sjuttiotalet. Detta är något av en utmaning, ty för den som i likhet med undertecknad enbart läst gamla ex, lånade på bibliotek eller ärvda av diverse släkt, och således endast haft det som en mindre komponent av barndomen, finns inte något nöje att hämta i nostalgin.

Det gör det troligen inte heller för den som faktiskt läste dem. Linds tes är att de, i den allmänna proggigheten, överlag var rätt tråkiga. Detta främst eftersom de hade det i sig vällovliga anslaget att ta barnen på allvar, och låta dem veta hur världen såg ut på riktigt (d.v.s. som vad som verkar ha varit hur maoister i bekväma kläder och liberal syn på sexualitet såg på den): en värld där arbetarna skulle revoltera, direktörer (vanligen företrädda av herrar i gammaldags kostymering och hånflin) sättas på plats och allting bli bra, som det var i Kina.

Somligt skulle idag knappast kunna ge ut (barn på daghem gör revolution), somligt skulle inte alls kunna ges ut (unge blir kompis med alkis och hjälper denne att sno öl från ungens borgerlige far), somligt definitivt inte alls  kunna ges ut (bok med fotografier om hur barn blir till och kommer ut ur mamma), somligt skulle möjligen leda till lynchning om det gavs ut (femåring hänger med tidigare okänd gubbe på ålderdomshem, bjuds på godis och tar en tupplur med denne).

Allt, nästan, verkar leda av all kulturs kardinalssynd: det är tråkigt. Visst, visst, en del lyckades blir roligt trots de rådande realistiska idealen, men detta tycks vara undantag. Detta är också Linds huvudsakliga invändning: försöken till indoktrinering (som glatt erkännes) påpekas gång på gång ha varit ineffektiv, men ofarlig jämfört med den själadödande tristessen att läsa om alla dessa stackars barn i Ecuador eller förorten.

Proggiga barnböcker är dock inte i sig själv en tråkig bok, och rekommenderas härmed.

 

Read Full Post »

Jag skulle säga att en mer korrekt titel på Kalle Linds Människor som har haft fel vore »Människor som borde hållit käft«: visst, de har i princip alla varit ute och cyklat, men t.ex. Göran Perssons sekreterare (sekreterare till Sveriges f.d. statsminister) som skrev en svars-rap på Timbuktus »Ett brev« hade egentligen inte fel (eller jo, på vissa sätt: det var troligen fel att propagera för euron), bara taskig känsla. Och när Börje Ahlstedt (dramaten-skådespelare) mindes Astrid Lindgren genom att berätta en historia om en prostituerad så var det inte så mycket att han hade fel i sin historia om en rysk prostituerad som att han inte kunde uppföra sig.

Andra har bara fått fel i efterhand: Svenska Tobak (svenskt tobaksbolag) som förberedde sig på att få börja sälja hasch, eller kungen (kung av Sverige) som gav serafimerorden till Ceaușescu. Vissa har inte haft fel så mycket som de ljugit, som Kjell Albin Abrahamsson (utrikesreporter) och Mats och Mikael Peterson (autografsamlare).

Vissa har dock faktiskt haft direkt fel: från att ha använt överdrivna metaforer  som Axel Oxenstierna (rikskansler som inte såg skillnad på Norrland och Indien), till att ha varit direkt dum i huvudet som Sara Lidman (författare som inte fattade att film är på låtsas) över bara märkliga uttalande, som att Moneybrother (artist) skulle ha gått på gynekologundersökning och Runar Søgaard (predikant) som inte hade mer koll på tungan än att han fick det att låta som kvinnor inte är människor.

En hel del av innehållet faller faktiskt under »elakt valda exempel«. Vilket inte hindrar att personer som Jan Guillou (kunnigast, bäst och skickligast), Amelia Adamo (tidningsmakare) eller Leif Silbersky (advokat) faktiskt  kan behövas tas ner ett par pinnhål ibland. Och det är faktiskt snällt av Lind att påpeka för oss att Ulf Adelsohn (f.d. moderat partiledare) troligen är trött på allt tjat om att han en gång dansat i bastkjol, så att vi kan sluta skriva om hur Ulf Adelsohn dansat i bastkjol (det fel han gjort var att skicka tiggarbrev för moderaterna till Erlander. Som då var död sedan en månad).

Det liknar mycket de tidigare böckerna Lind skrivit om andra människor som tagit mer plats än man kanske önskat. Gillade man dem gillar man den här. Gillar man dem inte kan man glädjas åt att det inte tycks komma några fler.

Read Full Post »

Enligt Kalle Lind i Människor som gått till överdrift har bland annat följande personer haft det svårt med impulskontrollen, alternativt bara kontrollen: Snoddas (överdrivet menlös), Lou Reeds föräldrar (överdrivet homofoba och elchockstroende), Maud Olofsson (överdrivet överslätande), Stig [sic!] Larsson (överdrivet pedofilt provocerande) och Robert Baden-Powell (överdrivet rädd för självbefläckelse).

Det är en varierande samling kufar/äckliga gamla gubbar/utlevande kristna som avhandlas, vardera på en handfull sidor: man får reda på vad Henning Sjöström (för mig tidigare endast omhörd som »Henning Penning« i en låt av Magnus Uggla) informerar om i sina memoarer (alldeles för mycket), saker som inducerat moralisk panik hos kristna, hur tidningsredaktör von Platen dolde Gustaf V:s tafsande på en tidningsreporter för omvärlden, en översikt över frikyrkliga artister, samt hur Tove Janssons mamma ignorerade att det inte bara var för värmens skull hennes dotter delade säng med Tuulikki Pietilä (man får också en del nycklar till Muminböckerna. Det pågår mer i Mumindalen än man kan tro).

Om man kan lita på precis allt vete tusan, men underhållande är det, i alla fall om man kan stå ut med en stil som inte alltid är snäll mot de ämnen som avhandlas.

Read Full Post »

Enligt Kalle Linds Människor det varit synd om skall vi känna medlidande med/gotta oss åt människor som bland annat intervjuats av Göran Skytte (Rickard Wolff), mördats för att de delade namn med någon annan (tribunen Cinna), undertecknat Carolas julkort utan att ha tackats (Carolafans) eller drivits med på hemsidor av Killinggänget (Håkan  Nesser) eller Kalle Lind (Lasse Berghagen), vilket onekligen visar på att det finns rätt många sätt som det kan vara synd om en på.

Det är en nästan förvånande välskriven bok, bara en liten aning elak, och då mest mot de som själva kunnat hjälpa det (Carola, Hyland, Gud, Chrusjtjov), som i ett par sidor i stöten berättar om någon som gjort något dumt, eller hamnat i en trist situation, eller på annat sätt kommit att önskat sig vara någon annanstans; huvudsakligen nöjespersoner från det senaste hundra åren, men med rimliga doser av andra typer, så att man ena stunden läser om hur Carl Larsson förtrycker sin hustru och nästa om den synnerligen knasiga Korpelasekten.

För den som vill ha ett par timmars avkoppling utan större pretentioner men som ändå kan meddela oväntade kunskaper som man knappast kommer ha den ringaste nytta av så är det en fullt tillfredsställande skrift.

Read Full Post »