Underrubriken till femte och sista bandet av Islänningasagorna, Rikedom och makt; tro och kamp, är i vanlig ordning nästintill intetsägande. Eller i alla fall de sagor som verkar åsyftas av första halvan; de utspelar sig i vanligen i en byggd över flera generationer, som Laxdalingarnas saga och Eyrbyggarnas saga, båda trevliga saker i genren, i synnerhet den förra med de två älskande som inte får varandra och istället driver sina släkter att förgöra varandra. Andra avdelningen representeras främst av Hrafnkel Freysgodes saga, men inte ens där är tron det mest framträdande elementet, utan främst makten.
Annars är det överlag bra saker, Hönsa-Þórirs saga visar på vad som kan drabba den som vägrar att på något sätt hjälpa en granne i behov, och Ölkofris saga och De sammansvurnas saga båda låter hugstora godar åka på pumpen när de möter mindre män.
Volymen avslutas med en allmän kommentarsdel; dels några kortare texter om skepp, isländska gårdar och skaldediktning, dels en schematisk bild av hur rättssystemet fungerade och kartor som märker ut områdena sagorna utspelas i, dels en del med ordförklaringar: alltsammans utmärkta saker i sig själva, men i slutändan något tunt: det hade varit bra med även en kortare text om rättssystemet och synen på heder, eftersom detta är centralt för många sagors handlingar.
Annars är det med visst vemod som läsningen avslutas; de gamla islänningarna må ha varit lättstötta våldsverkare överlag, men det gör inte deras äventyr till sämre underhållning.
