Andra delen av Alf Henriksons Biblisk historia, den som täcker Nya testamentet, bör ha varit knepigare än den första: där överlappade materialet från olika böcker endast delvis, här finns inte mindre än fyra evangelister att hålla ordning på (även om de tre synoptikerna gör det hela enklare). Nå, ansträngningen märks i så fall inte: det är samma enkelhet i framställningen, parad med ett ständigt utpekande av de fall när äldre eller dogmatiska tolkningar inte kan stämma (samtidigt som han ärar kyrkofäderna som inte lät redigera samman evangelierna).
Nya testamentet är dessutom på sitt sätt tacksammare: det är ett rakare berättande, och ett som det går enklare att plocka ur de goda berättelserna och ordvändningarna ur. Henriksson tycks ha en lagom kritisk blick till senare tiders översättarprestationer, villig att medge att de ibland fått till det men ofta lamenterande utrensningar av hederlig stilkonst som blivit levande citat.
Ett gott, redigt sammandrag för den som hellre ser Bibeln som litteratur än uppenbarad sanning.
Lämna ett svar