Hela upplägget bakom Jon Morris The league of regrettable superheroes tycks vara att få läsaren att klia sig i huvudet och undra »va fan?«, eller kanske »va fan gick fel?«, dock kanske inte alltid av uppenbara anledningar, och sedan ge ett svar.
Detta är en förteckning över superhjältar i anglosaxiska serier från 1938 och framåt, superhjältar som idag vanligen är bortglömda eller reducerade till att dyka upp som skämt i andra seriers (något undantag finns). Man möter de som bara verkar ha förlorats i mängden (»Amazing-Man«), de som verkar lätt defekta men inte helt omöjliga (»Ghost patrol«), det bisarra (»Fatman«, som kan förvandla sig till ett flygande tefat), och det helt inkoherenta (»The puppeteer«, som tog sitt namn för att han var marionettmästare i det civila, som förvandlade sig genom att spela Beethovens femma på en speciell skivspelare, och som antingen själv startade den eller lät sin tama örn som serien insisterade var en korp göra det). Ibland undrar man hur de ens är hjältar, som »Doctor Hormone« (inte en pseudonym!) som förvandlade hela befolkningen i ett land till djur för att de skulle kunna stå emot en invasion.
Ett fåtal av hjältarna kan man möjligen fortfarande höra talas om, som Stålfamiljens olika ståldjur som vid något tillfälle skall ha samarbetat (hela konceptet med att ha djurversioner av hjältarna verkar idag korkat, men då var det väl en naturlig utveckling från att ha haft andra familjemedlemmar som gjorde samma sak, och det har ju överlevt), några relativt moderna marvelmutanter som något oförtjänt tagits med (de är ju snarast skapade för att ha symbolisera att alla mutanter inte kan få förmågor som att absorbera andras förmågor eller skjuta laserstrålar ur ögonen, vilket förvisso ställer dem utanför normala människors värld men samtidigt är tillräckligt häftigt för att kunna ses som avundsvärt), samt, förstås, »Squirrel girl«.
Men nu håller jag på att falla i samma fälla jag tycker boken hamnat i: det är förvisso en spännande kavalkad av underliga idéer och märkliga misslyckanden (tjugo år innan Spindelmannen skapade »Else Lisau«(psed.) »Spider Queen«, som också hade ett par nätskjutare runt underarmarna som hon kastade sig längs gatorna med), men det ger inte mycket till överblick; boken är indelad efter de klassiska metallåldrarna i superhjälteserier, men inom varje ålder listas hjältarna i bokstavsordning, så man får inte ens en vettig tidöverblick (vilket hade varit önskvärt i synnerhet för de senaste 50 åren, som trängs i sista avdelningen.
Detta hade kanske kunnat glömmas lättare om inte boken i övrigt varit tämligen respektfull: det finns en mycket lågmäld ironi inför vissa av hjältarna, men inte tillräckligt för att det skall bli ren underhållning. Popkulturhistoria kan var underhållande eller underhållning, (i goda fall båda), men här tycks såväl båda fått lite för lite uppmärksamhet. Läsvärt och intressant, en bok att bläddra i och förundras, men inget som ger speciellt mycket utöver enstaka fniss. »Vad fan?« är spännande, men man önskade sig lite mer »å fan?« också.
Lämna ett svar