Den femte romanen satt i Biowares Thedas, Dragon age: Last flight, är den första som inte skrivits av en författare som annars skriver för spelen, Liane Merciel. Det märks inte. Historien utspelar sig tämligen långt från allt man som spelare gör, uppe i Anderfel, där en liten grupp magiker söker skydd hos de grå väktarna. En av dem, Valya, hittar en journal som skrevs av Isseya, också hon alvisk magiker, syster till Garahel, den legendariske väktare som dödade ärkedemonen och satte punkt på den tio år långa hemsökelse som var det fjärde fördärvet.
Isseya var liksom de flesta väktare på hennes tid gripryttare. De nobla, kraftfulla djuren var en gång sinnebilden för väktarna, och när man betänker att väktarnas viktigaste uppgift är att försöka ha ihjäl en fördärvad Gammal gud i form av en drake så är det knappt man förstår vilken tur man hade i första spelet när detta lyckades utan denna flygförmåga. Efter fjärde fördärvet dog dock alla gripar ut; officiellt på grund av att för få fanns kvar efter striderna, men Isseyas journal avslöjar en bistrare sanning. De grå väktarna gör vad som måste göras, men ett sådant tänkesätt tycks också bjuda in till att man alltför snart vänder sig till alltför extrema metoder.
Det är inte någon oäven bok, och den sitter ordentligt fäst i världen (de inkonsekvenser som ibland finns i fråga om t.ex. vad som är känt om väktarorden är inte värre än annat man sett tidigare). Även om Gaharel i efterhand ses som en stor hjälte, en förebild och ett bevis på att även de förtryckta alverna kan stiga fram och frälsa världen, så visas här att den faktiska bilden kanske inte var riktigt så skinande, att hans blanka fasad delvis bars upp av andras offer och betydligt mindre heroiska val. Boken lägger sig väl inom den fåra som redan har plöjts.
Lämna ett svar