Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Dragon Age’

Återvändo

Posted in Engelskspråkigt, Foto och konst, tagged , on 19 april, 2026| Leave a Comment »

The Veilguard blev inte den storstilade revansch Bioware hoppades på: nu skulle man ju till slut återvända till den serie man senast haft en helt okvalificerad succé i och ta chansen att vinna tillbaka gamla och övertyga nya fans. Så blev det inte: svag försäljning och högljudd kritik dödade det snabbt. Delar av kritiken var begriplig – gamla fans som förväntade sig att liksom förr se de val de gjort i tidigare spel i serien fann endast närmast förolämpande små antydningar i den riktningen – medan annat framstod som djupt okunnigt. Att Bioware har figurer som representerar fler än bara vita män borde inte behandlas som oväntat, även om man kan ha synpunkter på hur lyckat resultatet blev.

I vilket fall, The art of Dragon Age: The Veilguard antyder ganska tydligt vad som hände, med sin uppdelning i tre större avdelningar: dessa är inte tematiska, utan kronologiska. Utvecklingen tog nämligen obehagligt lång tid, till dels som följd av inblandning av en utgivare som mitt i ville ha en helt annan typ av spel och en senare återvändo till något som mer liknande det ursprungliga. Spåren av denna utveckling är många och ofta intressanta. Hade det spel byggt på kommandoräder som först skissades upp kunnat bli mer lyckat än den inriktning mot alliansbyggande vi fick? Hade fler NPC:er som kom från tidigare delar av serien hjälpt? Fan vet.

Även de delar som mer tydligt handlar om det vi fick, istället för det som bara skissades på, visar på en del avvecklade idéer: ett namn här vi aldrig fick se, monster som aldrig dök upp, antydningar om upptäcktsfärder istället för mer öppen värld-inriktad design. En historia där nuvarande början kanske var en vändning i mitten. Samtidigt är en del av vad vi faktiskt fick helt frånvarande: inget undervattensfängelse, ingen vaktmästarande, bara antydningar om uråldriga, ruttnande, övergivna vandöda med lust efter hämnd.

Som konstbok är det välproducerat och antydande tillräckligt för att man skulle vilja se mer av det som inte blev av. Om vi faktiskt får göra det framöver verkar nu bero på ett sista försök att hålla i liv ett Bioware med nästan totalt ny besättning genom att bygga ett Mass Effect-spel till. Jag gillar inte oddsen.

Read Full Post »

Mättande

Posted in Engelskspråkigt, Facklitteratur, tagged , on 14 mars, 2026| Leave a Comment »

Ett (eller kanske två) av världens små mysterier är varför det skall göras kokböcker baserade på diverse popkulturella företeelser, som böcker, datorspel och tv-serier (och varför jag köper dem). Jag ser inte riktigt att jag någonsin skulle vilja ordna fest med tema Game of Thrones, Minecraft eller Pac-man. Jag har förvisso varit med och ordnat efter-katastrofen-sittning, med inslag från Fallout, men inte fasen behövde vi någon sådan kokbok för detta; renskav med svamp hade troligen ändå inte funnits som recept.

Exemplen ovan är förvisso serier jag själv inte har något enormt intresse av, men inte ens när jag har det, som i fallet med Dragon age och The tastes of Thedas kan jag komma ifrån att det förmodligen hade varit bättre att köpa in, säg, Rutiga kokboken, och sedan slå upp någon mustig stuvning eller spansk maträtt. Då hade jag förvisso inte fått en tunn fiktion om någon kock som tydligen rest över alla de kända länderna och samlat på sig recept, eller foton med vackert upplagd mat och lätt plastiga bakgrunder, men det känns inte som särskilt tunga förluster.

Det skall väl erkännas att en del av recepten känns förvåningsvärt görbara: de försöker inte vara något särskilt exotiskt (mer än att de ibland låtsas att de från början var för att tillaga nugg istället för fläsk, eller gorrmage istället för kalkon), och flera har en sympatisk kort instruktion. Jag känner mig dock rätt säker på att boken bara kommer hamna på hyllan och inte komma ner. Detta är dock ett personligt tillkortakommande.

Read Full Post »

Final

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 2 september, 2024| Leave a Comment »

Det var länge sedan jag plockade upp Magekiller, den första boken i serien som nu avslutas med Dark fortress. Jag får säga att jag nu inte riktigt hade koll på alla detaljer, men i vilket fall är detta det sista depserata försöket att stoppa de onda magikerna från att trycka in rött lyrium i en ung alv för att på så sätt skapa någon som likt Fenris har oväntade krafter och tillräcklig makt för att kunna ta över världen.

I vilket fall: huvudrollsinnehavarna är i stort sett kända. De uppgifter de har att ta på sig kan förutses (Fenris behöver välja att inte döda en av Danarius avkommor, för att ta ett tidigt exempel). Det är således mest action, men inte alltid så tydlig sådan.

Jag vet inte om jag gillat det hela mer om jag läst allt i ett svep. Det hade möjligen varit något klarare, men jag vet inte om historien blivit så mycket bättre för det. Nåja, den är väl egentligen mest till för oss som väntar på nästa spel i serien. Bara några veckor kvar nu…

Read Full Post »

Monster i faggorna

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Noveller, tagged , on 30 januari, 2023| Leave a Comment »

Huvuddelen av historierna i Dragon age: Tevinter nights hör hemma i någon skräckgenre: att jagas, att upptäcka en uråldrig ondska, att gå omkring i en nekropol fylld med de återväckta. Ett par är snarast detektivarbete: 8 lönnmördare ensamma på en ö, och någon vill döda de övriga, ett mord på en gammal mentor och mördare som är ute efter mer. Ett fåtal handlar om tidigare kända personer från Thedas, huvuddelen är nya. Ett par knyter an till varandra, några tycks än så länge inte ha något särskilt med någonting att göra.

Boken är nu ett par år gammal, en del av försöken att hålla spelarna vakna i väntan på nästa spel (fortfarande långt kvar). Det är en lång radda personer bakom, och de flesta har gjort ett fint jobb – det var bara en av historierna som kändes tröttsam, även om flera kanske inte riktigt är vad jag gillar. Några monster är gamla, men får en mer stabil förklaring. Andra är helt nya, oförutsägbara och svåra att förstå. Och bakom flera historier lurar han, Fen’Harel, som byggts upp som skurken i nästa spel, med magi så stark att den knappast går att stå emot, kunskap så djup att den knappt kan förstås. Några av personerna i boken kommer säkert vara bland dem som försöker stoppa honom, eller åtminstone dyka upp. Vi får se hur det lyckas.

Read Full Post »

Återseenden

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, Uncategorized, tagged , on 11 augusti, 2022| Leave a Comment »

Nu börjar hela historien i de senaste serievolymerna från Dragon age bli tydligare: i Blue wraith hamnar vi i sällskap med Fenris, och får också en tydligare sammanfogning av historierna från Knight Errant och Deception, med varandra och tidigare händelser.

Unga Francesca Invidus vill inget hellre än att visa sin far sitt värde, och väljer att jaga efter honom medan övriga huvudpersoner jagar den artefakt som fortsätter att driva handlingen. Vaea följer henne, och de båda övertalar Fenris om att de åtminstone inte är fiender. Sedan följer strider, några smärre avslöjanden, avsked och så en paus i väntan på vad som troligen blir en avslutande del.

Inte dåligt, men inte heller något speciellt. Poänglöst för den som inte läst förut, och högst troligt inte mer än bakgrund till någon sidohistoria.

Read Full Post »

Lögn och magi

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 28 mars, 2020| Leave a Comment »

Olivia Pryde har ett mål: lura pengar av den oerfarne Calix Qintara, son till en magister i Ventus (snart åter Qarinus, om ryktena om en qunari-invasion stämmer). Hon behöver bara klä ut sig själv till magister, och hota med en undersökning, så kommer han troligen ge henne alla de pengar hon vill ha. Så långt verkar Deception vara en ganska perifer berättelse i Thedas.

Naturligtvis är det inte så enkelt: Calix visar sig också vara en bluffande skojare (om än inte lika erfaren), och snart dyker ett av hennes gamla mål, Aaron Hawthorne, upp, och nu måste hon hjälpa Inkvisitionen att bryta sig in hos Qintara, och hålla ser Hatwhorne och hans irriterande kompetenta väpnare borta (inte helt lätt då han fortfarande har hjärtesorg och nu börjar dricka igen). Till råga på allt har de lurat till sig något från ett syskonpar, två yngre magiker som desperat önskar sin ägodel åter.

Detta verkar alltså vara ännu en bok som strösslar ut lite gestalter för oss att lära känna inför nästa Dragon Age-spel, speciellt verkar Calix mer eller mindre skapt för detta. Vi får också återse en gammal vän, och ett någorlunda spännande äventyr, men på det hela taget inget som är särdeles utanför det vanliga.

Read Full Post »

För gammal för det här

Posted in Deckare, Engelskspråkigt, Fantastik, tagged , , on 7 september, 2019| Leave a Comment »

En gammal polis. En gröngöling vid hans sida. Ett mord i de fina kvarteren. En chef som inte vill att han skall undersöka. Japp, handlingen i Hard in Hightown är fylld med välkända klichéer. Och gamla bekanta: för den som inte känner igen titeln är det en bok som i Dragon Age-spelen skall ha skrivits av Varric Tethras, som här står som författare tillsammans med Mary Kirby.

Med handlingen avklarad kan vi komma till vad som gör boken intressant: det är underligt och intressant meta, där en påhittad författare skrivit en bok, i vilken han stoppat in sina vänner i olika roller. Vissa tycks inte ha ändrats nämnvärt (en rivainsk pirat, en lättretad men skicklig rödhårig poliskapten), andra är längre från hur man tidigare sett dem. Eftersom Kirkwall annars är i stort sett oförändrat känner man igen sig.

Den tunna boken har också fått ordentligt med illustrationer, av fyra olika tecknare. Stilen är någorlunda konsekvent, men utseendet på personerna varierar en del, så att man ibland undrar om de inte blandat ihop vem som är vem i varandras alster. Nåväl.

Det är en smårolig bok att ha, och den som tidigare läst historierna i spelen vet ungefär vad som kan väntas. Mer av en samlarpryl än en roman.

Read Full Post »

Infiltrering

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , , on 7 mars, 2019| Leave a Comment »

I väntan på nya spel i serien får man nöja sig med de serier som ges ut placerade i Dragon Age-världen. Knight Errant utspelar sig någon gång efter att huvudhistorien i Inquisition är över men innan Trespasser. Vi möter Vaea, väpnare åt ser Aaron Hawthorne, en något överårig riddare från Ferelden, glad i dricka och att berätta historier, som tycks användas av kung Alistar som en sorts oackrediterad diplomat, här närmast utskickad för att närvara när Varric skall krönas till vikomt av Kirkwall. Vaea är dock inte så intresserad av festligheterna: en alv står ut även i ett sällskap där Varric fått vara med och välja gästerna, och hon har viktigare saker att göra.

Som att bryta sig in i de gamla riddarkvarteren och stjäla en ask med dyrbarheter. Vaea kombinerar nämligen väpnandet med tjuveri, och när en svärdsriddare ber henne plocka åt sig Merediths undanstoppade skatt gör hon det … och lurar av honom nyckeln till den, och ger allt till de lokala alverna. Men Inkvisitionen ser henne och tvingar henne att ta ett nytt uppdrag, i Starkhaven, där Sebastian fått tag i en bok som han inte borde ha, och som andra, mindre trevliga människor vill åt.

Historien är lite sådär: Vaea är motvilligt godhjärtad, Ser Hawthorne högljudd men skarpare än han ter sig, Varric är som vanligt underhållande och Sebastian väl naiv, men intrigerna är lite avslagna, och Vaeas uppväxthistoria är ännu en variant på tragisk stadsalv. Den gör att man förstår varför hon håller sig till Hawthorne, men saktar också ner berättelsen. Stilen på teckningarna gjorde inte mig speciellt förtjust: ansiktsformer kändes ofta deformerade, och Vaeas ögon känns som de stirrar mer än de bara tittar.

Nå, när allt är sagt och gjort så tycks berättelsen vara delvis skriven för att det skall finnas fler ansikten att känna igen i nästa spel. Med det i tankarna går det absolut inte säga att historien är misslyckad, utan det kommer förhoppningsvis bli ett trevligt återseende (men eftersom det är Bioware så kan det lika väl bli helt förjävligt).

Read Full Post »

Jägare

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , , , on 20 juni, 2018| Leave a Comment »

Till skillnad från böckerna verkar serierna som Bioware låter ge ut i sina världar inte riktigt ha något vidare syfte än att vara goda historier. Böckerna ger bakgrund till gestalter som dyker upp i spelen och förklarar delar av historien närmare, medan serierna verkar vara mer av äventyr på egna vilkor. Så även i Dragon Age: Magekiller, som handlar om Marius och Tessia, specialister på att söka upp och döda magiker (det framstår som de har vissa skrupler om vilka jobb de åtar sig, men jag skulle inte svära på det).

I vilket fall: de hamnar först i Tevinter, där Marius tydligen en gång varit slav och tränats i det som nu är hans yrke, och jagar där Venatori. Därefter måste de fly söderut, och hamnar i kaoset som uppstått sedan Corypheus rivit ner slöjan mot drömvärlden och gröna portaler börjat spy ut demoner. Till slut rekryteras även de in i Inkvisitionen och får där göra insatser, bland annat tillsammans med Dorian och Krem.

Som sagt, det är oklart riktigt vart det här syftar: är det främst för att ge ännu en glimt av Tevinter? Att visa upp vissa figurer som i spelen kanske borde fått lite mer utrymme (fler än en bekant dyker upp, ibland oväntat)? Det är en habilt berättad historia, vilket i sig egentligen är nog, men lite undrar man om det inte borde till lite mer än så.

Read Full Post »

Segerns pris

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, tagged , , on 2 april, 2018| Leave a Comment »

Den femte romanen satt i Biowares Thedas, Dragon age: Last flight, är den första som inte skrivits av en författare som annars skriver för spelen, Liane Merciel. Det märks inte. Historien utspelar sig tämligen långt från allt man som spelare gör, uppe i Anderfel, där en liten grupp magiker söker skydd hos de grå väktarna. En av dem, Valya, hittar en journal som skrevs av Isseya, också hon alvisk magiker, syster till Garahel, den legendariske väktare som dödade ärkedemonen och satte punkt på den tio år långa hemsökelse som var det fjärde fördärvet.

Isseya var liksom de flesta väktare på hennes tid gripryttare. De nobla, kraftfulla djuren var en gång sinnebilden för väktarna, och när man betänker att väktarnas viktigaste uppgift är att försöka ha ihjäl en fördärvad Gammal gud i form av en drake så är det knappt man förstår vilken tur man hade i första spelet när detta lyckades utan denna flygförmåga. Efter fjärde fördärvet dog dock alla gripar ut; officiellt på grund av att för få fanns kvar efter striderna, men Isseyas journal avslöjar en bistrare sanning. De grå väktarna gör vad som måste göras, men ett sådant tänkesätt tycks också bjuda in till att man alltför snart vänder sig till alltför extrema metoder.

Det är inte någon oäven bok, och den sitter ordentligt fäst i världen (de inkonsekvenser som ibland finns i fråga om t.ex. vad som är känt om väktarorden är inte värre än annat man sett tidigare). Även om Gaharel i efterhand ses som en stor hjälte, en förebild och ett bevis på att även de förtryckta alverna kan stiga fram och frälsa världen, så visas här att den faktiska bilden kanske inte var riktigt så skinande, att hans blanka fasad delvis bars upp av andras offer och betydligt mindre heroiska val. Boken lägger sig väl inom den fåra som redan har plöjts.

Read Full Post »

Older Posts »