Julen tycks i Skivvärlden inte skilja sig speciellt mycket från den i vår: låt vara att jultomten är omdöpt till grisefar, och att hans släde dras av fyra svin, men annars tycks mycket sig likt: en högtid om att ge och vara god invirad i solida lager kommersialism.
Fast den här gången är det inte riktigt som vanligt. Titta närmare på grisefar. Är han inte lite… benig? Och putar inte magen suspekt som om det vore en kudde? Och är inte hans röst mer genomträngande än fryntlig? Jo! Det är Döden som utför hans plikter. Men varför?
Hogfather är alltså ännu en historia om Döden, och hans dotterdotter Susan, som arbetar som guvernant och mycket handgripligt håller monstren borta från sina skyddslingar. Grisefar verkar ha försvunnit efter att auditörerna har bestämt sig för att han är för irrationell och vill ha honom lönnmördad, så Döden vikarierar för att tron på honom inte helt skall försvinna. Detta leder bland annat till en underbar episod i ett Ankh-Morporkst varuhus, där Döden sitter med små barn och Nobby Nobbs i sitt knä och frågar om de varit snälla och vad de vill ha i present.
Susan är ett trevligt återseende, även om korpen och råttdöden som hänger med henne känns lite tjatiga. Trollkarlarna är också med på ett hörn, och är med och skapar en mängd underligt oknytt som tar vara på den råa tro som skvalpar runt när grisefar är borta, men det känns som de börjat upprepa sig lite.
Nåväl, jultemat är bra, Döden som vanligt intressant, och historien med ett attentat på julen från ett oväntat håll intelligent.
Lämna ett svar