Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2018

Först en jävsupplysning: jag har vid ett tillfälle tillbringat ett par dagar i ett sällskap där den ena av författarparet Anna-Karin & Daniel Linder Krauklis ingick. Vi spelade inte rollspel, vilket är vad deras bok Finna dolda ting behandlar, men väl ett annat spel. Egentligen lite av en skitsak, men ändå någorlunda illustrativt för något som flera gånger slog mig: jag kände igen många av de namn jag stötte på – där var en bloggare jag läst, där någon jag kände från ett annat forum, där en känd filmrecensent.

Således: de ramaskri som utstöttes under nittiotalet har visat sig delvis korrekta. Rollspelarna finns idag överallt. Det var bara det där med nihilismen och människoföraktet och morden som uteblev.

Boken följer i stort sett ett tematiskt upplägg, från de tidigaste importerna, över storhetstiden på 80-talet över ovan nämnda moralpanik, som ledde till en långsam nedgång där rollspelen blev alltmer en hobby för de redan invigda, fram till dagens något ljusare läge, där direktförsäljning och digitalteknik gjort att insatsen för att skapa ett spel är betydligt lägre (samtidigt framstår det klart att denna renässans skett på ungefär samma villkor som vinylskivans: ja, det är bättre än tidigare, men det är fortfarande långt från läget under storhetstiden).

Interfolierat med detta finns redogörelser för konvent, lajv och friare varianter, liksom mängder med uttalanden från diverse gamla spelare och utvecklare. Det är roligt och läsbart, men kanske inte särskilt djupt. Man behöver inte vara rollspelare (själv har jag aldrig kommit längre än att skapa ett par karaktärer en gång under universitetstiden) för att förstå eller uppskatta, men man behöver ha intresse för nördkultur.

Read Full Post »

Björn Elmbrant måste rimligen vara den av författarna i serien Sveriges statsministrar under 100 år som hade det minst tilltalande uppdraget: att skildra Fredrik Reinfeldt, vid tidpunkten sittande statsminister. Dessutom under upptakten till ett allmänt val. Vid tidpunkten boken skrevs var alltså frågan om Reinfeldt skulle bli ytterligare en borgerlig parentes i socialdemokratins Sverige, eller om han som förste högerman skulle lyckas med att både sitta som statsminister över en hel mandatperiod och att bli omvald efteråt.

Det hade ju inte börjat helt lyckat, med statsråd som tvingats avgå efter mediegranskningar, och en försvarsminister som lämnade efter att ha hamnat i konflikt med finansministern. Lägg därtill att han inte alltid verkade förstå att han blivit vald för att han dels inte var Göran Persson, dels lät som att han kanske inte var riktigt så mycket hjärtlös höger som moderaterna annars kan verka, och att han därför när folk var upprörda över sänkta ersättningsnivåer valde att peka på att de faktiskt lovat göra just detta, och det var inte konstigt att regeringen ett tag såg ut att vara rökt.

Elmbrant är inte en nådig krönikör: han tycks njuta av att plocka fram uttalanden från en ung Reinfeldt som statsministern sedan agerade helt på tvärs mot, han kritiserar sakpolitiken på flera områden, och verkar även när han någon gång kommer med beröm blanda det med lika delar kritik. Han är förvisso inte snällare mot den ineffektiva socialdemokrati som misslyckades att plocka poäng på sittande mål, men de dyker inte upp riktigt lika ofta.

Serien om statsministrarna har hittills varit trevlig läsning som ibland lyckats fånga halvt glömda skeenden (i synnerhet när demokratin var ung och det lektes hela havet stormar på taburetten), och även längre fall gavs ibland nyttiga perspektiv på långsittarna. Här saknas halva bilden, och den halva som är kvar ger ibland en lite väl skarp bismak.

Read Full Post »

Jag är inte helt klar över exakt vem som kan tänkas blir förtjust av läsningen av Ingvar Svanbergs Svenska lejon, men det finns med all säkerhet någon därute vars hjärta slår extra slag inför tanken på att få läsa allt om stora katter i Sverige. Själv trodde jag att det skulle handla om kulturhistoria lika mycket som enskilda lejon, men sådant finns det mycket lite av. Detta är en bok som i huvudsak behandlar enskilda  djur: från de gåvor som skickades till svenska kungar från femtonhundratalet och cirka 300 år framåt, över det begynnande vetenskapliga intresset på sjuttonhundratalet och de menagerier och cirkusar som bland annat förevisade stora kattdjur under 1800-talet och första halvan av 1900-talet, och till slut de lejon som hölls av enskilda privatpersoner och de tidiga djurparkerna.

Svanberg har uppenbart läst in sig på många områden, och det finns en del små intressanta notiser (som att lejon en gång hölls vid nuvarande Nordiska museet), men det känslan efteråt är att jag måste vara lite småtrög och missat poängen.

Read Full Post »

Den femte romanen satt i Biowares Thedas, Dragon age: Last flight, är den första som inte skrivits av en författare som annars skriver för spelen, Liane Merciel. Det märks inte. Historien utspelar sig tämligen långt från allt man som spelare gör, uppe i Anderfel, där en liten grupp magiker söker skydd hos de grå väktarna. En av dem, Valya, hittar en journal som skrevs av Isseya, också hon alvisk magiker, syster till Garahel, den legendariske väktare som dödade ärkedemonen och satte punkt på den tio år långa hemsökelse som var det fjärde fördärvet.

Isseya var liksom de flesta väktare på hennes tid gripryttare. De nobla, kraftfulla djuren var en gång sinnebilden för väktarna, och när man betänker att väktarnas viktigaste uppgift är att försöka ha ihjäl en fördärvad Gammal gud i form av en drake så är det knappt man förstår vilken tur man hade i första spelet när detta lyckades utan denna flygförmåga. Efter fjärde fördärvet dog dock alla gripar ut; officiellt på grund av att för få fanns kvar efter striderna, men Isseyas journal avslöjar en bistrare sanning. De grå väktarna gör vad som måste göras, men ett sådant tänkesätt tycks också bjuda in till att man alltför snart vänder sig till alltför extrema metoder.

Det är inte någon oäven bok, och den sitter ordentligt fäst i världen (de inkonsekvenser som ibland finns i fråga om t.ex. vad som är känt om väktarorden är inte värre än annat man sett tidigare). Även om Gaharel i efterhand ses som en stor hjälte, en förebild och ett bevis på att även de förtryckta alverna kan stiga fram och frälsa världen, så visas här att den faktiska bilden kanske inte var riktigt så skinande, att hans blanka fasad delvis bars upp av andras offer och betydligt mindre heroiska val. Boken lägger sig väl inom den fåra som redan har plöjts.

Read Full Post »

« Newer Posts