Illiadens sjunde sång avslutar de inledande stridigheterna. Hektor utmanar grekerna på duell; han åtar sig att slåss mot vem som helst, till döden, med rustning och vapen som pris. Ingen grek verkar först villig, innan den modige, men kanske inte helt klarsynte, Menelaos till slut ställer sig upp. Då blir det fart på övriga, och det slutar med att Hektor får strida med Ajax den större, som till slut vinner lätt, men innan blod hinner spillas avbryts striden av härolder från båda sidor. Efter detta tar båda sidor hand om sina döda, innan natten lägger sig.
Sång åtta meddelar sedan hur Zeus tröttnat på att de andra gudarna lägger sig i kriget, och hur han förbjuder dem att göra det, ty nu är det till slut dags för att ge Akilles den ära han efterfrågade i första boken, och då måste trojanerna få övertaget. Efter en dags strider har grekerna pressats tillbaka till sitt läger, och trojanerna vaktar vid lägereldar: en scen enkel att måla upp, med en stark spänning.
I nionde boken skickar därför grekerna sändebud till Akilles: rika skänker skall han få, guld och gods, mer kvinnor än han kan tänka sig, ja även Briseis åter, med Agamemnons ord på att hon är orörd, därtill en Agamemnons dotter till hustru. Allt förgäves: Akilles tänker inte acceptera guld för som bot för den smälek han lidit när Agamemnon tog hans slavkvinna från honom. Grekerna förtvivlar, men skickar ändå Diomedes och Odysseus mot trojanska lägret för att speja. De tillfångatar en trojan ute i motsvarande ärende, frågar ut honom och dödar honom sedan, för att sedan smyga sig in till trakerna och dödar deras kung och stjäl hans hästar.
I elfte sången kastar grekerna trojanerna tillbaka, så att de nästan måste retirera in i sin stad, främst tack vare att det nu är Agamemnons tur att rasa på slagfältet. Hektor får bud från gudarna att hålla sig tillbaka tills han ser att Agamemnon skadats och drar sig tillbaka, och när så sker vänder lyckan åter; flera av grekernas hjältar såras, och det är med stor möda de lyckas täcka reträtten innanför deras befästningar. I tolfte sången skildras striderna så vid dessa, hur greker och trojaner kastar sten på varandra och många goda män dör, innan Hektor och trojanerna till slut bryter igenom.
Ju mer man läser, desto mer imponeras man över hur mycket av de olika grekernas karaktär som framträder: Nestor, modig men fylld med sina eviga, långdragna reminiscenser, Agamemnon, stolt, blodtörstig och girig, Menelaus, ledd av sin bror, mindre intelligent men mer rak i själen, Diomedes, ständigt stridslysten. De är alla mer än de epitet som de bestås med, och deras respektive själsförmågor faktiskt påverkar förloppet i lika grad som gudarnas nycker.
Lämna ett svar