I sång tretton av Iliaden har trojanerna nått fram till de grekiska skeppen. Grekerna, med de båda Ajax i spetsen, fredar dem så gott det går, men de är uttröttade. I fjortonde sången, när Zeus tillfälligt vänder sig bort, ingriper så Poseidon för att freda grekerna, bistådd av Hera som förför sin make för att få honom att fortsätta koncentrera sig på annat. Ajax kastar en sten mot Hektor och sårar honom, och trojanerna måste fly.
I femtonde sången vaknar Zeus igen, och förgrymmad sänder han ner Apollon för att bistå trojanerna, som åter rycker fram mot skeppen. Endast Ajax lyckas för en tid freda dem. I sextonde sången börjar så ödet åter spela: Patroklos lånar Akilles rustning, och leder myrmidonerna mot striden för att driva undan trojanerna, som precis lyckats antända ett av de beckade skeppen. Patroklos driver dem flykten, tillbaka mot Troja, men stupar till slut mot Hektor sedan Apollon saboterat den lånade rustningen.
I sång sjutton kämpar Menelaos för att försvara Patroklos lik, en strid som drar åt sig fler och fler hjältar. Till slut, i sång arton, för grekerna hans kropp tillbaks till lägret, och Akilles, som fått höra nyheten och nästan förgås av sorg visar sig och ger dem andrum: strida kan han inte, då han inte har någon rustning. Hans moder tar sig till Herakles för att be honom smida en, vilket han gör, inklusive en överdådig sköld med vad det verkar rörlig dekoration.
Mer strider, mer död. Förutom blodet är det man slås av den girighet som speglar alla: man kan förstå att de vill få med sig de fallnas kroppar till eget läger för begravning eller skändning, men vad handlar egentligen dessa eviga försök att klä av dem rustningen först om? Låt går för att rustningar var dyrbara, att plundra lik brukar normalt få vänta tills efter striderna slutits. Är det möjligen också någon sorts manlighetshävdande ritual? Ännu ett tecken på högmod likt Hektors ovilja att dra sig innanför murarna nu när han fått smak på seger?
