I dessa dagar av rumpakademier och knytblusar kan det vara skönt att betänka att det absolut inte var så mycket bättre förr, att de utfall som görs av personer satta att verka för snille och smak trots allt är milda jämfört med vad som tidigare kunde försiggå. Kort sagt: det finns återigen en god ursäkt att sysselsätta sig med Strindberg, den här gången i form av Göran Häggs sista verk, Sanningen är alltid oförskämd.
Att skriva om Strindberg innebär nästan med nödvändighet att dels försöka utifrån vad man om man vill vara absolut strikt bör hänföra till fiktionen ändå plocka upp användbart material för en biografi, dels att när detta är gjort förklara hur i hela fridens namn den hjärna som producerat såväl historiskt råmaterial som litterär uttolkning av detta var konstituerad. Ingendera är någon lätt uppgift; i den förra kan dock biografen i alla fall känna sig någorlunda säker: även om man kommer till skilda slutsatser från andra finns det ändå tillräckligt mycket säkra uppgifter för att det hela inte skall bli mer än detaljfrågor.
Värre då med den andra, ty den sätter grundtonen för stora delar av Strindbergs liv, ungefär från vistelsen i Köpenhamn och fram till de absolut sista åren, då Strindbergsfejden tar över intresset helt. Vad skall man göra med paranoian i Inferno, och de anfall på vetenskapen som framkom från Antibarbarus till En blå bok? Är den misstänksamhet om faderskap som Fadren bygger på baserad på egna upplevelser, och är de rimliga? Lagercrantz framförde teorin att Strindberg i grunden var frisk, men att han experimenterade med sig själv och provade att anta alla dessa attityder för att få grundmaterial. Hägg tycks mer försiktig, men anger ett par olika förklaringar: alkoholism, där Strindberg tycks ha druckit hårt och länge, men aldrig så mycket att han helt upphörde att fungera, samt vad som får sägas vara lättare psykiska åkommor, obehagliga, men knappast vad som bör ses som fullfjädrad galenskap. Och så en viss egenhet i läggningen, där Strindberg inte tycktes ha några problem att erkänna sådant andra tiger med.
Jag vet inte om jag helt köper tolkningen, även om den har sina poänger: utfallen mot vetenskapen skall ha grundats i ett par episoder där han faktiskt haft rätt och etablissemanget fel, och sedan götts när naturvetenskapligt skolade vänner inte direkt slog ned på hans idéer utan av artighet och brist på insikt spelade med. Den övertro på sammanträffanden som Strindberg ibland uppvisar är ju också lätt att ledas in i; faktum är ju att ett av de underligaste av dem alla fick han själv aldrig kännedom om, nämligen att namnet på den japan som kremerar sig själv i Stora landsvägen skulle vara så kusligt välvalt – Hiroshima.
Nåväl, om inget helt banbrytande schema för att få fram metod i galenskapen ges så finns här andra poänger: sin vana trogen sammanfattar inte Hägg enbart de olika verken, utan recenserar dem och ger omdömen. Han försöker också säga något om det mesta, även ungdomsverk och mindre uppmärksammat material. Han står också för det mesta vid sitt objekts sida, även om han också påpekar när Strindberg gör en moraliskt antastlig figur, som i den tidiga antisemitismen, vid tarvligheter i äktenskapsupplösningarna och i hans ekonomiska oansvar. Hägg återger den samtida kritiken, och avfärdar vanligen den mest ovänliga (den som bland andra Warburg, Levertin och Wirsén regelmässigt stod för; av dessa får faktiskt Wirsén minst ovett, eftersom han trots sin oförmåga och mossighet i alla fall spelade någorlunda rent). Även om man inte gillar allt han gör, så är det svårt att inte fascineras.
