Feeds:
Posts
Comments

Archive for januari, 2019

Kunskapen om antikens filosofi har nått oss på många vägar; av vissa filosofer finns mycket av deras egna texter bevarat, av andra nästan inget, utan de står endast att läsa om i andras sammandrag och polemik. Platon och Aristoteles hör till de förra, Sokrates och Epikuros till de senare. För Epikuros, liksom flera andra, är en av de allra viktigaste källorna Diogenes Laertios Berömda filosofers liv och läror, en filosofihistoria uppdelad på tio böcker, med stark biografisk inriktning.

Laertios levde troligen under 200-talet e.Kr., vilket framgår av vilka andra författare han citerar. I övrigt har vi inga biografiska fakta att tillgå om honom. Han är en tämligen skvallrig och osjälvständig författare, omdömen som inte enbart skall ses som negativa. Hans tendens att fokusera på anekdoter ur filosofernas liv snarare än deras läror är stundom frustrerande, men å andra sidan gör hans oförmåga att ta ställning att läsaren slipper fundera på var filosofernas egna åsikter slutar och författarens tar vid. Det anekdotiska tycks också i varje fall för kynikerna ge tämligen gott resultat, och oförmågan att ta ställning tycks kongenial med Epikuros (den ende filosof han tar i försvar mot belackarna) och dennes utläggning om de astronomiska fenomenen och att det är viktigare att nå sinnesfrid än att dogmatiskt hänge sig åt en viss förklaring.

Verket har försetts med en komplett svensk översättning av Johan Flemberg, och läsaren konstaterar med förtjusning att det är ett verk för den arbetande läsaren: det finns såväl ett gediget register som ordentlig apparatur för notering av emendationer och lakuner; något mindre glädjande är att alla noter placerats efter texten, vilket leder till ett fasligt bläddrande, då femhundra sidors grundtext utökats med noter omfattande fjärdedelen så många sidor. Som läsare lär man sig snabbt att en del av dessa tämligen säkert går att hoppa över, då behovet av upplysningar om exakt versmått när prosan avbryts är begränsat; de som rör själva texten och dess innehåll i övrigt är av desto större värde.

Som den enda bevarade antika filosofihistoriken är Berömda filosofers liv och läror av oskattbart värde. Montaigne tyckte att det hade ett behövts ett dussin Laertios, ett omdöme man gärna skulle instämma i om man fick komma med vissa förbehåll: trots att han har sina goda sidor skulle nog de flesta hålla med om att det hade varit önskvärt om de där tio hade varit lite mindre intresserade av pikanta detaljer ur filosofernas liv och ägnat deras läror mer möda. Likfullt är Laertios vad som finns att tillgå, och det är inte fy skam det.

Read Full Post »

I Ms Marvel: Damage per second hittar vi tre olika berättelser. Alla tre handlar till viss del om att Kamala och hennes vänner måste acceptera att Bruno stuckit till Wakanda på stipendie för att komma bort från Ms Marvel, men de har även andra element. Den första historien är egentligen rätt fristående: det drar ihop sig till lokalval i Jersey City, och någon har ägnat sig åt hastig omorganisering av valdistrikten. Det visar sig vara Hydra som ligger bakom, men hela historien är egentligen mest till för att berätta för läsarna hur man röstar och vilka rättigheter man har. Det skulle kanske inte funkat hälften så bra om det vore någon annan superhjälte som fått det på sitt bord, men här passar det väl in med hur Ms Marvel tidigare arbetat när hon varit som bäst.

Liknande saker går även att säga om den andra historien, en längre sak om hur någon hackar sig in i datorer och hotar att sprida hemligheter – bland annat Kamalas hemliga identitet, men också sådant som vem som skrivit kärleksbrev till vem och annat som inte heller är så roligt för en gymnasieelev att få spritt till allmänt beskådande. Även om delar av upplägget är lite pinsamt och obegripligt (det är märkligt, men inte ens i superhjälteberättelser kan man ta sig vilka friheter som helst. Att kunna hacka sig in i vilken telefon eller dator som helst är knappt fantastik, men att samma program kan ta över människor hur som helst blir direkt osannolikt), så är själva grundproblemet reellt och lösningarna optimistiska men inte helt orimliga, och historien lyckas bättre än vad Civil War II gjorde med att fösa samman Ms Marvel med Kamalas vänner på ett effektivt sätt.

Den sista historien, som dock tidsmässigt verkar äga rum före den andra, handlar om Bruno i Wakanda, där han hjälper sin rumskompis bryta sig in i ett komplex för att kunna imponera på en tjej. Återigen lite av en engångshändelse, kanske lite för mycket av introduktion, men inte oäven annars.

Read Full Post »

De är luriga, britterna: när man tror man har någorlunda grepp på dem snor de runt och så står man där med endast luft i näven. Ta H.E. Bates The darling buds of May; inte fasen kunde man tro att denna lilla historia utan skönjbar syftning mer än att följa en familj fri från hämningar under några försommardagar skulle ha potential att bli en storsäljare, med fyra uppföljare och en tv-serie (30 år efter boken), som dessutom blev Catherine Zeta-Jones genombrott.

Ty det är svårt att se riktigt vart boken vill: det är knappast parodi, trots att den börjar med att den stele Cedric Charlton, tjänsteman på skatteverket, kommer för att försöka få far Larkin att deklarera, vilket denne i det längsta undviker. Familjen Larkin läses kanske idag som en satir över kapitalistisk hedonism, med storkonsumtion av tv-apparater, bilar, mat och dryck som njutningsmedel: men när boken skrevs i slutet på 50-talet detta snarare utopi. Verkligheten för de som tidigare haft lite pengar – inga våldsamma mängder, utan tillräckligt för att de skulle ses som medelklass – var ju snarast den som flera bifigurer hamnat i: dekis, inga pengar till tjänstefolk och förfallande hem. Tjänstefolk har förvisso inte Larkins heller, men mor i huset är kapabel kocka, och de sex ungarna verkar väluppfostrade, dock inte mer än rimligt, så det ordnar sig ändå ganska bra.

Kanske grundades bokens framgångar i  just denna flykt till en verklighet där man inte bara kan överleva på skrothandel, jordgubbsplockning och skatteflykt (dock inte avancerad sådan), utan även må gott: äta stora frukostar, dricka cocktails och hålla sig med ponny. Skulle äldsta dottern Mariette, en ung skönhet, visa sig gravid så är det inte så farligt, alltid löser det sig på något sätt. Får man besök slaktar man bara en extra gås. Kan man spela grannen ett oskyldigt spratt gör man det.

Låter detta bekant? Finns det möjligen en geografiskt mer närliggande familj med liknande filosofi? Jo, visst tusan: flytta Larkins till Mumindalen och de skulle knappast stå ut – möjligen genom att de saknar de svartare dragen, och deras livsglädje är aningen mer köttslig. Lika intressanta som Mumintrollet och vänner är de dock knappast, och även om det inte är någon direkt dålig bok funderar man fortfarande på varför just detta blev ett mindre fenomen.

Read Full Post »

Av de sex novellerna och den kortroman som utgör innehållet i John Ajvide Lindqvists Våran hud vårat blod våra ben kan i alla fall tre ses som variationer på gamla teman: vi får åter möta vampyrer, vandrande döda och havsvidunder som bryter in i vanliga svenskars lite sjaskiga, trasiga men tämligen oremarkabla liv och trasar sönder dem helt. De flesta historierna är skrivna på beställning, omfattar cirka tjugo sidor och är tämligen råa: skrämsel kan bygga lika mycket på kroppar som förstörs som psyke.

Tre av dem står ut lite från övriga: »Speciella omständigheter«, om hur något rör sig på natten nere i källaren i en villa, titelnovellen, om en far som med sin unge son flyttar till ett avskilt hus när hustrun gått bort och råkar på spöken och en musikslinga som lockar fram dem, och den avslutande »Tjärven«, som upptar halva sidantalet och berättar om en medelålders grupp som firar midsommar med klassåterträff på en skärgårdsö och råkar ut för först åländska rånare och sedan gammaldags gastar.

»Speciella omständigheter« är den enda av berättelserna där man aldrig riktigt får reda på vad det är som är ute efter människorna: något är det, något intelligent och nattaktivt, men mycket klokare än så blir man aldrig. Jämfört med vampyrer och spöken blir upplevelsen därför värre: har man ett namn och en mytologi så vet man i alla fall vad man kan och inte kan söka försvara sig med. Sådant finns tämligen klart i titelnovellen: det är gammaldags hemsökelser med visioner och spökljud, en melodislinga som öppnar dörren till andra sidan och en vansinnig barnamördare. Att säga mer vore att säga för mycket, men för de kvarlevande lär den gett djupast spår.

»Tjärven«, slutligen, är en tämligen rättfram historia om en liten grupp som isoleras på en ö med en fyr och en grupp vandöda: inga vapen, inget skydd, ingen kontakt med omvärlden. Det kräver lite fusk med åländska sjörövare för att det skall bli någon historia överhuvudtaget (för några år sedan hade något enklare räckt för att båten skulle försvinna, men nu måste även mobiltelefoner försvinna), men om man kan strunta i det är det bra: det är sju väldigt olika personer som fastnar på ön, det är olika sätt att förhålla sig till en svunnen tid och sju olika livsöden som förs samman, och så blir det en jäkla gegga med levande lik och uppätna hjärnor av det hela.

Våran hud vårat blod våra barn är kanske inte den av Ajvide Lindqvists böcker man bör börja med (Det är kanske bara »Vad mig tillkommer« som har ett tema som inte hanterats utförligare eller bättre), men för den som redan gillar hans verk är den väl värd att läsas.

Read Full Post »

Paris, artonhundratal (typ): Frances är sömmerska hos en klänningsmakare. Alla unga flickor vill ha en vacker klänning för att imponera på den unga belgiske prinsen som är i stan och försöker hitta en hustru. Alla unga flickor, utom den hon råkar paras ihop med: hon vill ha något hiskeligt så hon slipper från allt detta. Kunden får vad hon önskar, Frances blir nästan avskedad (ty kunden är inte den som skall bära klänningen, utan den som betalar), men så dyker en mystisk man ut och erbjuder henne tjänst som personlig sömmerska. Den hon ska sy klänningar för visar sig vara sagde prins, som ibland flyr plikterna genom att klä sig i kvinnokläder.

Så långt upplägget i Jen Wangs The prince and the dressmaker, en sagoliknande serieberättelser om två ungdomar, drömmar och en verklighet som inte alltid vill acceptera dem. Prins Sebastian (det bör kanske snarast understrykas att varken han eller fadern på något sätt skall identifieras med någon verklig kung av Belgien, i synnerhet inte med Leopold II), vill inte svika sina föräldrar, som tycks vara tämligen förstående; de har i alla fall inte arrangerat något äktenskap för honom, och vill ge honom chansen att välja själv. Även om de ligger på honom för att han skall bestämma sig snarast. Klänningar? Om det är en del av deras syn på framtiden, så sitter de inte på sonen i alla fall.

Varandes en saga kan man förstå ungefär var det hela skall sluta, och givet att de båda är unga och oerfarna kan man ana lite av vad som händer på vägen, men låt gå: teckningarna är charmfulla, mestadels klara linjer och rena färger, med varierande rodnader som enda undantag. Figurerna är klara, särskiljbara med endast små dragningar åt karikatyr (Sebastians näsa är kanske snäppet större än rimligt, och hur hans betjänt Emilés huvud har kunnat få en sådan form är ett mysterium). Även om klänningar, och omgivningar (när de får detaljer) är fantastiska är dock glansnumret känslorna hos figurerna: glädje, hopplöshet, förtjusning, sorg, resignation, allt fångas beknipande tydligt.

En fin liten berättelse, en bok att krypa upp i soffan och avnjuta.

Read Full Post »

« Newer Posts