Det märks att jag nått senare delen av Terry Pratchetts författarskap: Thief of time markerar slutet på en andra grupp av historier, den här gången om Döden och Susan Sto Helit (även om den om häxorna kan sägas ha fått en fortsättning i serien om Tiffany Aching, och vi här också möter Nanna Ogg). Det känns lite vemodigt, för även om Susan inte hör till mina stora favoriter och de auditörer hon ständigt tycks ha att bekämpa tillsammans med morfar aldrig känns riktigt intressanta som motståndare, så är det dock ändå en delserie med sina klara poänger och goda stunder.
Auditörerna har den här gången hittat en gammal händelse som nästintill förstörde världen och försökt återskapa den. En gång för länge sedan försökte någon i Uberwald skapa en glasklocka för att mäta alltets kortaste tidsrymd, Skivvärldens motsvarighet till Plancktiden, vilket ledde till att tiden slogs i bitar och historiemunkarna fick ett fasligt sjå med att lappa ihop den (vilket kan förklara diverse underligheter som historiker varit väldigt duktiga på att bortförklara). Nu måste Susan, gamle Lu-Tze (som vi tidigare mött i Omnia) och hans märkliga nya lärling Lobsang försöka stoppa den märklige klockmakaren Jeremy från att återskapa glasklockan.
Lu-Tze är en intressant typ: han liknar farmor Vädervax i det att man inte är säker på hur mycket magi han har, eftersom hans favoritmetod tycks vara att lura andra att han bara är en gammal städare samtidigt som han är den farligaste krigaren av dem alla. Mycket huvudologi, men kanske i en lite vänligare förpackning, och med en serie talesätt som hämtade från en gammal ungmös mun.
Nåväl, det hela blir ett bra slut på en serie: det finns klart öppningar så att det gått att skriva mer, men det finns också en känsla av avrundning.
Lämna ett svar