Det är tio år sedan jag senast läste den. Det kan ha varit en önskan att göra det på engelska som fick mig att vänta, men nu när jag äntligen läste om den, så var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Good Omens lika fantastisk som jag mindes. Att jag läste den just nu hade dock faktiskt mindre att göra med att den kommande TV-serien än med att jag ville plocka upp en Pratchett-bok när jag inte var helt säker på vilka som redan låg och väntade på att bli lästa.
För den som missat är det frågan om slutet på världen som vi känner den: antikrist är född, och snart skall änglarnas härskaror ställas mot de demoniska horderna. Han skall bara växa till sig lite först, och få en bra utbildning. Problemet är bara att den demon som fått i uppdrag att vaka över honom, A Crowley, trivs ganska bra med livet på jorden. Detta är en av de punkter han får medhåll på av sin närmste motståndare, ängeln Aziraphale. Eller, motståndare … de har ju sedan länge insett att det är klart enklare om de lite tyst samarbetar och hjälps åt, utan att någon behöver få höra det. Mer blir gjort, och risken för pinsamma motgångar minimeras. Men nu har i alla fall de fått i uppgift att se till att antikrist om möjligt ställer sig på rätt sida i den sista striden.
Även om det teologiska innehållet överlag verkar korrekt, och den knappast kan tas som en allvarlig attack på religionen, så är samtidigt de argument som finns där om ondskan och den fria viljan och allt det där skarpt framställda. Det är inte någon särskilt allvarlig attack mot Gud, men den framställer Himlen som bättre än Helvetet i en definitionsmässig snarare än faktisk mening: änglarna är lika sugna på armageddon som djävlarna, och ingen bryr sig riktigt om att alla människor kommer att dö.
Det finns samtidigt fantastiskt mycket annat: en bok med osannolikt exakta och nyktra profetior, en häxjägararmé, Queen, sataniska nunnor, en idyllisk by i södra England, apokalypsens fyra andra ryttare, en hund. Det tog sin tid att återvända till den, men jag är glad att jag gjorde det.
Lämna ett svar